Militärhistoriepodden

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.

Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of augustför ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det sägs att slaget vid Tannenberg 1410 var medeltidens största slag. Den 15:e juli det året mötte Tyska orden och deras stödtrupper en polsk-litauisk här, mellan Tannenberg (idag Stebark) och Grunwald, och en blodig uppgörelse följde.

Från ett samtida perspektiv var slaget bara en i raden av konfrontationer mellan de två kontingenterna, men slagets långsiktiga konsekvenser var desto större. Slaget förebådar den Tyska ordens nedgång och fall, vilket i sig kommer att bädda för bildandet av hertigdömet Preussen, och starten på över 500 år av mytbildning.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Tannenberg 1410, den tyska Riddarordens sista suck.

Det som gör detta slag särskilt intressant är att det är en konflikt mellan två ganska märkliga, och unika, statsbildningar. På ena sidan, den Tyska orden, eller ibland Teutoniska orden – En riddarorden med rötterna i medeltidens korståg. På andra sidan fanns polsk-litauiska alliansen, en statsbildning som i praktiken hade utvecklats från två separata kungariken till en slags tidig form av dubbelmonarki. De två parterna slogs framför allt om ett landområde i deras närhet, Samogitien.

Samtidigt måste man fråga sig, hur kommer det sig att en riddarorden av det här slaget, under tidigt 1400-tal, bedriver offensiva krig mot andra kungadömen?

Slaget vid Tannenberg har även en annan intressant militärhistorisk läxa i det att orsakerna till den Tyska ordens förlust här egentligen är resultatet av ett diplomatiskt spel mellan de olika prinsarna och hertigarna i området. Det var detta spel som också skulle bli början på slutet för den Tyska orden.

Bild: Slaget vid Tannenberg av den polske konstnären Jan Matejkos oljemålning av daterad 1878. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Tannenberg i slutet av augusti 1914 lyckades Paul von Hindenburgs 8:e armé lura in och slå en ring runt den ryska Samsonovs 2:a armé på östfronten. Manövern var så lyckosam att Samsonovs armé blev totalt tillintetgjord, och slaget har sedan dess blivit ett av första världskrigets mest mytomspunna.

Slaget ledde omedelbart till politiska förvecklingar, och för den pensionerade officeren Hindenburg blev slaget starten på en lång politisk karriär som vi får anledning att återkomma till senare i vår serie om första världskriget.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Slaget vid Tannenberg 1914.

Tyskland hade flyttat fram en av sina arméer på ca 200 000 man upp till den östra fronten för att där försena en rysk frammarsch i väntan på en fransk kapitulation. Denna leddes först av von Prittwitz.Ryssarna mötte upp med två arméer under Rennenkampf respektive Samsonov.

Till en början var Prittwitz försiktig och beordrade ordnade reträtter västerut. Men den defensiva attityden uppskattades inte av överkommandot, och snart blev von Prittwitz ersatt av Paul von Hindenburg. Med Hindenburg hoppades man på en offensiv taktik med det yttersta målet att slå ut de ryska arméerna, trots det uppenbara numerära underläget. Erich von Ludendorff, som nyligen hade bevisat sin förmåga i slaget om Liège på västfronten blev Hindenburgs stabschef och följde med.

Efter att ha anlänt på plats såg de två en möjlighet att exploatera det faktum att de ryska arméerna separerades från varandra på var sin sida om de Masuriska sjöarna. Hindenburg tog initiativet och försökte sig på en omfattning av Samsonovs 2:a armé, söder om sjöarna, medan Rennenkampf fortsatte västerut. Det var ett vågspel som hade kunnat misslyckas om Rennenkampf vädrat Hindenburgs intentioner, och fallit in i Hindenburgs rygg. Men det lyckades och resultatet blev häpnadsväckande. Hindenburgs 8:e armé tog över 90 000 krigsfångar och över 70 000 ryska soldater miste livet, i utbyte mot ca 12 000 tyska förluster.

Bild: Tyskt infanteri under slaget vid Tannenberg 1914. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.

I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.

Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.

Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.

I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.

Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskriget inleddes på allvar den 4 augusti 1914 när den tyska armén gick över den belgiska gränsen. Det första hindret för tyskarna var fästningarna kring staden Liége som behärskade de viktiga broarna över gränsfloderna och det belgiska järnvägssystemet.

De belgiska fästningarna visade sig inte utgöra något större hinder för tyskarna som snabbt kunde slå ut de föråldrade fästningarna med moderna tunga haubitsar. Vägen genom Belgien låg öppen och målet att kringgå och ringa in den franska armén i enlighet med Schlieffenplanen verkade kunna nås som tyskarna hade tänkt.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved serien om första världskriget. Det tyska anfallet på Belgien den 4 augusti innebar en kränkning av en neutral stat och konsekvensen blev en brittisk krigsförklaring mot Tyskland då britterna lovat att garantera Belgiens suveränitet. Redan den 2 augusti hade Luxemburg ockuperats och Tyskland hade förklarat Frankrike krig den 3 augusti.

Den tyska Schlieffenplanen innebar att Frankrike snabbt skulle besegras för att sedan möjliggöra för den tyska armén att omgruppera och möta en väntad ryska invasion österifrån. Grundidén i planen var att kringgå det franska försvaret genom en stor strategisk flankmarsch genom Belgien som skulle placera starka tyska styrkor väster om Paris. Samtidigt skulle tyska styrkor i gränsprovinserna i Elsass-Lothringen binda huvuddelen av den franska armén tillräckligt länge för att fransmännen skulle gå i fällan. Den franska krigsplaneringen – Plan XVII – spelade tyskarna i händerna så till vida att den innebar ett franskt anfall österut för att ockupera och återta de före detta franska provinserna Alsace-Lorraine.

Väl inne i Belgien mötte tyskarna den brittiska expeditionskåren BEF på drygt 150 000 man. Trots att britterna var välövade hade de ingen egentlig chans mot tyskarnas 1.armén. Tyskarna kunde planenligt kasta tillbaka de brittiska och franska försöken att stoppa den tyska frammarschen. Den belgiska armén retirerade hopplöst underlägsen mot fästningsstaden Antwerpen som försvarades ännu några månader.

Men allting gick inte som tyskarna hade tänkt. Förlusterna i döda och sårade steg oroväckande på grund av de frontala anfallen i täta formationer mot britter och fransmän. Ganska snart började logistiken att bryta samman. Hästarna dog av utmattning. Mat och ammunition kom inte fram. Fler och fler tyska förband började leva av det de kunde hitta lokalt. Det senare ledde i många fall till hänsynslösa övergrepp på civilbefolkningen. Särskilt om dessa gjorde motstånd som i Belgien. Den 5 september stod den tyska armén slutligen vid floden Marne. Här skulle ett avgörande slag utkämpas de närmaste dagarna som blev avgörande för krigets utveckling.

Bild: tyskar i Belgien på väg till fronten i augusti 1914. Bain News Service (Library of Congress). Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.

Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.

Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.

Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.

Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter andra världskrigets slut öppnade sig en helt ny teknologisk horisont, men det var inte till drönarteknikens fördel. I ett militär-tekniskt tänkande som dominerades av interkontinentala missiler, kärnvapen, jetplan och så småningom enorma ubåtar var intresset för drönare svagt.

Om allt handlade om att hota motståndaren med total utplåning i ett massivt kärnvapenkrig, vad skulle man då ha drönare till?

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarnas historia under kalla kriget.

Under 1960-talets början hamnade dock drönartekniken allt mer i blickfånget. I och med att piloten Francis Gary Powers sköts ner över Sovjetisk luftrum under ett spaningsuppdrag (vilket blev starten för Kubakrisen), behövdes nya sätt att arbeta. Kennedyadministrationen förstod att övervakning och informationshämtning behövde skötas utan risk för politiska förvecklingar. Drönartekniken gav möjligheter för detta. Även under Vietnamkriget började nöden kräva bättre och riskfria former av informationsinhämtning.

Den stora vändningen för drönarnas utveckling kom dock i samband med kriget i Libanon 1982. Under operation Mole Cricket visade det israeliska flygvapnet upp en häpnadsväckande förmåga att med hjälp av drönare reläa information och slå ut syriska luftvärnssystem utan några egna förluster. Det var inget mindre än en teknisk revolution vilket fick både öst och väst att helt och hållet lägga om sin militära planering de kommande 30 åren. Drönarna hade nu kommit för att stanna.

Bild. Ett montage. IAI Scout UAV. Wikipedia CC BY-SA 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.

Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.

Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.

En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.

Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska jaktplanet J29 ”Tunnan” var resultatet av brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. Det har gått till historien som ett av världens mest innovativa stridsplan. Utvecklingen av Tunnan blev starten på en unik försvarsindustriell historia som fortfarande inte är avslutad. Utan Tunnan, ingen Draken, Lansen, Viggen eller Gripen. För Sveriges del var flygplanet inget mindre än en ingenjörsmässig bragd.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om J29 ”Tunnan”.

Planet flög för första gången redan 1948 och under 1950-talet var det i stånd att utmana både amerikanska, brittiska och sovjetiska motsvarigheter i fråga om prestanda och kvalité.

Tunnan var i högsta grad ett barn av sin tid. Sverige var i stort behov av ett snabbt jaktplan som kunde anfalla inkommande bombflygstyrkor, eventuella framtida kryssningsmissiler, samt störa vattenburna invasionsstyrkor över Östersjön. Utifrån alliansförhållandena under den här tiden var flygvapnet också på det klara med att man måste räkna med att producera planen själva, med egna inhemska förmågor och industriell kapacitet.

Designmässigt är det också ett intressant stridsplan i det att det representerar jaktplanens övergång till jetmotorer. Dess designhistoria skulle kunna sammanfattas med att Tunnan är resultatet av kombinationen brittiska jetmotorer och nazitysk aerodynamik. En viktig inspiration var nämligen testdata från de nazityska Messerschmittplan med pilvingeform som Saabingenjörerna fick tag på efter krigets slut. Hastigheten som detta medgav blev avgörande för Tunnans framgång, och mycket riktigt skulle planet också slå flera hastighetsrekord under 1950-talet.

Operativt kom dock Tunnan inte att spela någon större roll i militärhistorien. Planet användes skarpt under Kongokrisen för spaningsändamål och för bombning av markmål, men mycket mer än så blev det inte. Endast vid ett tillfälle hamnade svenska piloter i luftstrid med J29:an. Således förblev planet i stort sett oprövat. Dess bidrag till historien är dock något annat.

Bild omslag: Kungliga Hälsinge Flygflottilj, F15, Söderhamn. En Saab J29 Tunnan med pilot. FotografLiljeroth, Erik, Nordiska museet, Digitaltmuseum. Erkännande-IckeKommersiell-IngaBearbetningar (CC BY-NC-ND) 

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Gardensom luftlandsättningsoperationen kallades. Marketvar luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.

Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.

Detta är ett återpublicerat avsnitt.

Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.

Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Salamis är ett av världshistoriens mest mytomspunna sjöslag. Inte bara för dess materiella storslagenhet utan även för dess konsekvenser för den grekiska kulturen. Enligt sägen skall 1200 persiska fartyg ha mött ca 380 grekiska i det smala sundet och grekerna skulle gå ur striden segrande, något som på sikt räddade den grekiska högkulturen och som fick långtgående konsekvenser för västvärldens intellektuella utveckling.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistoriken Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om den attiska alliansens kamp mot Xerxes vid Salamis 480 fvt.

Slaget vid Salamis var en del av en större konflikt under 400-talet fvt. mellan ett antal av de grekiska stadsstaterna och det relativt nybildade Persiska imperiet. Den persiske kungen Xerxes föresatte sig att slutföra sin föregångare Darius I försök att erövra den grekiska övärlden och slutligen kväsa grekiska uppror i den joniska delen av hans imperium. Till en början såg han ut att lyckas, men i farvattnen utanför Aten, mellan fastlandet och den lilla ön Salamis, där de atenska medborgarna tagit sin tillflykt, beslutade den attiska alliansen att genomföra en samlad offensiv.

Ledaren för den attiska alliansen, atenaren Themistocles menade att de behövde slå ut Xerxes flotta för att omöjliggöra underhållet av Xerxes samtidigt anfallande landarmé. Att det var möjligt hade tidigare erfarenheter visat. I trånga sund var Xerxes numerära överlägsenhet en belastning. För att lyckas med anfallet var dock grekerna tvungen att locka in Xerxes i en fälla. Xerxes behövde anfalla först, och det i rätt tid. Themistocles vågspel skulle visa sig lyckas till fullo. Xerxes gick till anfall och dagen efter slaget var den persiska flottan mer eller mindre förintad, Xerxes förödmjukad, och den grekiska övärlden räddad.

Bild: Slaget vid Salamis 480 fvt var ett sjöslag som utkämpades mellan en allians av grekiska stadsstater och det persiska riket 480 f.Kr. Grekerna vann och den grekiska kulturen kunde fortsätta att blomstra. Romantiserad målning av von Wilhelm von Kaulbach från 1868. Wikipedia. Public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att själva landstigningen på Normandies stränder var över, var inte operation Overlord avslutat. Vägen till Paris och befrielsen av Frankrike var fortfarande kantad av en mycket kapabel tysk motståndare beordrad att slåss tills inget fanns kvar.

Det brohuvud som landstigningen hade inneburit var fortfarande känsligt för riktade motoffensiver, och inte heller hade striderna i vare sig Caen eller Saint-Lô varit framgångsrika.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om fortsättningen på Operation Overlord och befrielsen av Frankrike.

Efter landstigningen stod Montgomerys anfall mot Caen och stampade utan resultat och det skulle ta en månad innan staden föll. I slutändan var det de allierades luftherravälde som vann dagen, till kostnad av tusentals civila liv och en stad i ruiner. Samma sak gällde staden Saint-Lô som låg straxt västerut. Först i mitten av juli säkrades Saint-Lô. Caen och Saint-Lô var strategiskt viktiga städer för de allierade. Utan dem under kontroll, skulle de allierades brohuvud aldrig vara säkert.

När dessa positioner var tagna i slutet av juli och början av augusti, övergick de allierade till att försöka ringa in det kvarvarande tyska motståndet runt Falaise. Denna offensiv ledde till den i historieskrivningen mycket omtalade Falaise-fickan, i vilken runt 50 000 tyska soldater i armégrupp väst skulle bli infångade. Framgångsrikt kan tyckas, men i själva verket ledde oklara order och motsättningar inom den allierade befälskåren till att den största andelen av den tyska armén faktiskt undkom med stor del av sin utrustning i behåll. De som blev kvar i fickan har Hitler att tacka, som trots dåliga utsikter och utan tillgång till bränsle, beordrade sina generaler på marken att gå till motanfall djupare in i den ficka som de allierade hade skapat runt den tyska armén.

När armégrupp väst väl var utslagen och de centrala knutpunkterna var under kontroll i norra Frankrike, inleddes nästa del i landstigningen. Frågan var dock vilken riktning man skulle ta? Eisenhower tvekade länge om något krut skulle läggas på att befria Paris, eller om man istället skulle rikta den allierade offensiven direkt österut, gå mot floden Rhen, och låta den tyska garnisonen i Paris, ledd av Dietrich von Choltitz, svälta ut sig själv. Ingen önskade göra ett nytt Stalingrad av Paris, och de allierade var medvetna om att Hitler beordrat att Paris skulle läggas i ruiner om staden inte kunde hållas.

Politiken kom dock ifatt Eisenhower, och efter påtryckningar från General De Gaulle, samt insikten att det kunde vara farligt att ha ett tyskt hot mot de allierades flanker under den fortsatta offensiven, fattades beslutet att Paris skulle befrias. Vid det här laget var dock en av General De Gaulles närmsta män, LeClerc och den 2:a Franska pansardivisionen redan på väg. Frågan var bara hur den tyska garnisonen och von Choltitz skulle reagera, och vilken roll skulle den franska motståndsrörelsen spela i detta drama. Skulle Paris brinna?

Bild: Pariasare kantar Paris paradgata Champs Elysees för att Fria frankrikes stridsvagnar och General Leclercs 2:a pansardivision passerar genom Triumfbågen, efter att Paris befriades den 26 augusti 1944. Bland folkmassan kan ses banderoller till stöd för Charles de Gaulle. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Landstigningen i Normandie 1944

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Österrike-Ungerns tre invasionsförsök av Serbien under 1914 misslyckades och först 1915, med tyskt understöd, skulle Serbien besegras. Den österrikisk-ungerska armén var långt ifrån mogen att hantera ett anfallskrig i svår terräng mot en krigserfaren och beslutsam motståndare.

Den österrikiske stabschefen Conrad von Hötzendorf och hans underlydande befälhavare på serbienfronten, generalen Oskar Potiorek, var skrivbordsgeneraler utan egentlig krigserfarenhet. Konsekvensen blev ett svidande nederlag och nästan 230 000 stupade, sårade och tillfångatagna. Österrike-Ungerns krig mot Serbien 1914 är några av de mest misskötta och dåligt ledda militäroperationerna i den moderna krigshistorien.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden fortsätter Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den påbörjade serien om första världskriget. Skotten i Sarajevo var ett resultat av motsättningarna mellan serbisk nationalism och österrikiska maktsträvanden på Balkan. På papperet såg det ut att bli en enkel invasion av Serbien ur österrikisk synvinkel. I verkligheten var förutsättningarna för kriget på många sätt på serbernas sida.

Den österrikisk-ungerska krigsplanen för ett krig i Europa innehöll två huvudsakliga alternativ. Det första handlade om att möta en rysk invasion av Galicien i norr i samverkan med tyska armén. Det andra var en invasion av Serbien. Resurserna räckte egentligen bara till för det ena alternativet. Trots det skickade Conrad den österrikisk-ungerska armén i två riktningar i tron att Serbien snabbt skulle besegras. Resultatet blev katastrofalt.

Ryssland mobiliserade snabbare än både den österrikiska och tyska generalstaben hade trott. Anfallet mot Serbien genomfördes därför med en alltför liten del av den österrisk-ungerska armén. En hel armé, den andra armén, lämnade serbienfronten och förflyttades norrut redan några dagar efter det att anfallet på Serbien hade inletts den 12 augusti. De österrikiskt-ungerska förbanden körde fast. Serberna ledda av den erfarna Rodomir Putnik kunde möta anfallet från skyttegravar med artilleri och kulsprutor. De österrikiskt-ungerska anfallen i slutna formeringar med fällda bajonetter utan eldunderstöd kollapsade omgående.

Bild: Österrikiska trupper korsar floden Sava under sin invasion av Serbien 1914. Samtida vykort. Wikipedia. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.

D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.

På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.

Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.

På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.

Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.

Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Alla stater har ett försvar, sitt eget eller någon annans”. Detta uttryck stämmer väl in på Island som sedan andra världskriget varit i USA:s händer. Men betyder det att Island varit helt utan politiskt inflytande? Varför ville stormakterna under andra världskriget och kalla kriget så gärna kontrollera denna karga ö, mitt i Atlanten?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Islands speciella utveckling under 1900-talet.

Island är en mycket liten stat även i nordiska mått mätt. Litenheten har islänningarna dock kunnat nyttja till sin fördel, och framför allt har det med geografin att göra. Island ligger placerat mitt i norra Atlanten, och från ön kan passagen mellan öst och väst kontrolleras. Under första halvan av 1900-talet behövde både Storbritannien och USA en plats att dels övervaka den norra passagen till Sovjetunionen, dels mellanlanda flygplan på väg till Europa. Under senare delen av 1900-talet blev Island en viktig utpost i Kalla krigets ubåtsstrategi, och en plats där sovjetiska ubåtar skulle kunna övervakas och stoppas från att närma sig USA:s östkust.

Islänningarna har lyckats utnyttja stormakternas intresse för ön för inrikespolitiska vinster, ibland på ett ganska fräckt sätt och med livet som insats. De så kallade ”Torskkrigen” som pågick fram till 1970-talet är utmärkta exempel på detta. Med vetskapen att USA inte skulle tåla att lämna ön kunde Islands regering egenmäktigt utöka sina territoriella anspråk till havs, och låta kustbevakningen preja och hota brittiska trålare, och i slutändan till och med tvinga Royal Navy till reträtt.

Bild: Ockupation av Island, juli 1941: Sett från kvartsdäcket på det amerikanska flottans slagskepp USS New York (BB-34), ånga US Atlantic Fleet Ships styr ut ur Reykjaviks hamn, Island vid tiden för den första amerikanska ockupationen i början av juli 1941. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.

Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.

Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.

Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?

Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.

I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?

Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Eylau den 8 februari 1807 blev intensiv och fördes mer än vanligt med bajonetter i handgemäng. Snöfallet minskade sikten. Musköterna misstände. Fingrarna stelnade i kölden. Att överhuvudtaget ladda vapnen var mycket svårt. Ett franskt regemente, det 14:e regementet, som desperat formerade kvadrat för att försvara sig mejades ner fullständigt.

Slaget vid Eylau kunde ha slutat i ett franskt nederlag, Napoleons första, om inte ett hänsynslöst kavallerianfall som kostade 1 500 stupade inom några minuter räddade situationen och tryckte tillbaka ryssarna. Förlusterna i döda översteg vad som var rimligt. En tredjedel av den franska armén stupade eller sårades. En av de franska befälhavarna, Ney, utbrast: ”Vilken massaker. Och utan resultat”.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden beskriver och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest katastrofala slagen under Napoleonkrigen – vinterslaget vid Eylau. Den ryska armén överraskade fransmännen i norra Tyskland mitt i vintern när Napoleon slagit sig till ro och gått i vinterkvarter. Napoleon beslutade att anfalla den ryska armén under generalen Bennigsen trots att han var numerärt underlägsen.

Slaget är inte bara intressant på grund av sin brutalitet och speciella karaktär till följd av de mycket svåra vinterförhållandena. Det är även exempel på Napoleons propaganda och till och med förnekelse. I de kommunikéer som gick ut efter slaget återgavs förlustsiffror som angav förluster som var nästan tio gånger mindre än de verkliga förlusterna. Napoleon var skicklig på att kontrollera den information som sändes ut till omvärlden, men i detta fall handlade det om någonting mer. Det finns anledning att tror att han medvetet försökte förtränga det faktum att slaget var en katastrof och att det var hans beslut att anfalla som var orsaken till denna katastrof. Den franske kejsaren trodde på sina egna lögner.

Bild: Napoleon på fältet Eylauav Antoine-Jean Gros, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Monte Cassino är ett av de blodigaste under andra världskriget och var det största som de västallierade utkämpade mot Nazityskland på någon front. Det ägde rum mellan den 17 januari och den 19 maj 1944 runt berget och klostret Monte Cassino i Italien, från Apenninernas centralmassiv via Lirisdalen till kusten vid Tyrrenska havet.

I slutet av 1943 hade de tyska trupperna under ledning av generalfältmarskalk Albert Kesselring lyckats etablera en ny huvudförsvarslinje kallad Gustavlinjen söder om Rom. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Italien och vägen fram till Monte Cassino.

Efter Casablancakonferensen sommaren 1943 bestämde de allierade slutligen att invasionen av Italien skulle genomföras. Målet var att slå ut Italien ur storkriget och samtidigt dra tyska trupper och resurser från östfronten för att underlätta för Stalin. Churchill, som vid det här laget sett sin armé bli utkastad ur Europa vid ett flertal tillfällen, drevs också av en idé om att allierade soldater skulle behövas på europeisk mark för att mota den annalkande röda armén.

Olika åsikter om invasionens nytta skapade också konflikter mellan Eisenhower och Churchill, vilket antydde att det var bra om invasionen kom igång så snart som möjligt så att Eisenhower inte skulle ångra sig. Centralt för företaget var den amerikanska landstigningskapaciteten i form av skepp.

Föreställningen att det skulle bli en lätt operation fick dock snart omprövas. Det första steget lett av Montgomery, Sicilien, avklarades relativt enkelt, men den tyska armén på plats slogs aldrig utan kunde retirera över Messina-sundet och bemanna försvarsställningar längs med den italienska kusten. De allierades överfart över Messinasundet möttes nu av ett hårt motstånd och likaså vid landstigningen av Salerno, strax söder om Neapel, möttes man av en mycket kapabel fiende med förmåga att genomföra effektiva motanfall.

Efter ett tag blev det dock klart att tyngden av den sammanlagda massan skulle fälla avgörandet. De allierades tillgång till luftstridskrafter från Sicilien och de amerikanska slagskeppen utanför Salerno möjliggjorde ett eldunderstöd som i slutändan kunde knäcka tyskt motstånd. De allierade var också överlägsna i både manfolk och pansar. Den tyska armén drog sig undan från Neapel för att krypa upp i bergen och bemanna sina försvarslinjer. Kvar lämnade de ett ruinlandskap och en landsbygd i förfall.

Italien hade vid det här laget utträtt ur kriget och slutit fred med de allierade, Mussolini hade blivit avsatt. Den tyska armén hade dock inte dragit sig tillbaka norr om Rom som förutspått, utan snarare byggt upp en enorm försvarslinje strax söder om Rom i stället, Gustavlinjen. För de allierade formulerade sig nu ett nytt strategiskt mål med invasionen. Ta Rom, för att sedan kunna landstiga i Frankrike söderifrån. Men för att ta Rom behövde man ta sig igenom Gustavlinjen, och framförallt gå igenom Liridalen. Där på en höjd vakade Monte Cassino och bjöd in till en utmaning som skulle bli de allierades kanske svåraste strid i Europa under hela kriget.

Bild: En polsk soldat inne i klostret Monte Cassino i den 18 maj 1944. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna på första delen Det våldsamma kriget i Italien 1943-45 (del I)

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Första världskrigets orsaker kan förklaras med nationalism och konkurrens om kolonier. En viktig faktor var de cementerade allianserna som minskade handlingsutrymmet. På samma sätt var den militära planläggningen starkt bindande för de inblandade stormakterna. Kopplade till planerna var även mobiliseringssystem som direkt kom att utlösa mobiliseringsbeslut av rädsla för att inte hinna i tid före ett fientligt anfall.

Mest känd av de militära planerna var den tyska Schlieffenplanen från 1905 som på många sätt dikterade det tyska agerandet under de avgörande dagarna under den så kallade svarta veckan i juli 1914.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden inleder Martin Hårdstedt och Peter Bennesved en serie om första världskriget. I flera avsnitt av Militärhistoriepodden har konflikter behandlats som är viktiga för förståelsen av det som hände sommaren 1914.

Lyssnarna uppmanas att inte minst ta del av poddavsnitten om Preussiska-Österrikiska kriget 1866, Fransk-tyska kriget 1870-71, Boerkriget, Balkankrigen 1912-13, Ryska-japanska kriget och Fashodakonflikten 1898. På olika sätt förklarar de bakgrunden till första världskrigets utbrott.

Den 28 juni 1914 föll de berömda skotten i Sarajevo som dödade den Österrikiske-Ungerska tronföljaren Franz Ferdinand och hans gemål. Mordet satte igång en diplomatisk kedjereaktion och inledde en kris som en dryg månad kastade in Europa och världen i ett krig utan tidigare motstycke.

Skulden för första världskrigets utbrott har lagts lite olika. I enlighet med Versaillesfredens skuldparagraf lades skulden på Tyskland. Det upprepades mycket tydligt av den tyska historiker Fritz Fischer på 1960-talet och kopplades då samman med andra världskriget. En motsatt uppfattning uppträdde redan under mellankrigstiden som ifrågasatte att Tyskland ensam bar skulden. Helt nyligen har den australienske historikern Christopher Clark framhållit i sin bestseller The Sleepwalkers att de europeiska ledarna agerade isolerat utan tillräcklig information. Som sömngångare ramlade de in i ett krig som de kanske inte riktigt insåg skulle bli slutprodukten av deras beslut. Skulden för krigsutbrottet måste därför delas av alla ledare i de europeiska stormakterna 1914.

Bild: Berlins befolkning på Moritzplatz läser tillkännagivandet om mobiliseringen som börjar den 2 augusti 1914, Wikimedia Commons, Bundesarchiv, Bild 183-S32538 / CC-BY-SA 3.0

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De mest våldsamma striderna mellan de västallierade och tyskarna utkämpades i Italien. Den allierade landstigningen på Sicilien innebar slutet för Mussolinis regim, men kriget på det italienska fastlandet hade bara börjat och skulle bli kostsamt och blodigt. Mellan 1943 och 1945 förlorade de allierade 60 000 i stupade och tyskarna 50 000 stupade i Italien.

De allierade inledde landstigningen på det italienska fastlandet den 3 september. Förhoppningarna att man skulle kunna ta Rom snabbt rusades omedelbart. Ledda av generalfältmarskalken Kesselring skulle tyskarna göra effektivt motstånd ända fram till maj 1945.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den första delen av kriget i Italien.

Efter landstigningen vid Salerno den 9 september 1943 kunde amerikanarna och britterna kämpa sig fram och inta Neapel. Redan i inledningen av kriget i Italien insåg de allierade att tyskarna skulle göra motstånd. Faktum är att de allierade knappt ens hade numerärt övertag. Dessutom hade de en formidabel motståndare i den tyska befälhavaren Kesselring som trots sin bakgrund inom Luftwaffe visade sig vara ett operativt geni.

Tyskarna hade stor hjälp av terrängen som gynnade försvarsstrid för den som förstod att utnyttja den rätt. De höga bergsmassiven i mitten av den italienska halvön sluttade brant mot kusterna i väster och öster. De plana kustområdena genomskars dessutom av floder.

Tyskarna bet sig fast norr om Neapel, men tvingades att utrymma och falla tillbaka norrut mot en förberedd försvarslinje i höjd med Monte Cassino. Denna så kallade vinterlinjen eller Gustav-linjen blev inledningsvis för mycket för de allierade de körde snabbt fast. På berget centralt placerat i den tyska linjen fanns det berömda klostret Monte Cassino. Men vad använde tyskarna det till? Skulle man försöka anfalla och ta klostret och bergsmassivet eller gå runt? Dessa problem brottades den allierade ledningen med i början på det nya året 1944.

En del av denna inledande del av kriget i Italien var Mussolinis fall och Italiens kapitulation för de allierade. Tyskarna som var förberedda på en italiensk kollaps tog snabbt över de italienskkontrollerade områdena i Grekland, på Balkan och västerut mot Frankrike. De italienska soldaterna fick välja mellan att fortsätta strida för Tyskland eller skickas som arbetskraft till Tyskland. Ett ytterligare alternativ var fångenskap – koncentrationsläger. På en del platser gjorde italienska förband motstånd och tyskarna reagerade med stor hänsynslöshet. Det mest kända exemplet är måhända avrättningen av närmare 2 000 italienska soldater ur den 33:e infanteridivisionen Acquipå den lilla ön Kefaloni i september 1943. En händelse för övrigt förevigad i filmen Kapten Corellis mandolin.

Mussolini internerades av de italienska myndigheterna men fritogs av tyskarna och sattes in som marionettledare för en tysklojal nazistisk republik i norra Italien – den så kallade Salórepubliken. Tyvärr kom repressionen i denna republik att leda till likvidering av många tyska motståndare och för första gången i Italien systematiska mord på den judiska befolkningen. Salórepubliken är måhända den mörkaste företeelsen i Italiens andra världskrigshistoria som kastar sin skugga mer än något annat över diktatorn Mussolini även om han tappat mycket av sitt verkliga inflytande.

Bild: Trupper från 51:a höglandsdivisionen lastar av förråd från tanklandningsfartyg på öppningsdagen för den allierade invasionen av Sicilien, 10 juli 1943. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Mussolinis hatfyllda relation med Adolf Hitler

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Inget krig i världshistorien drev teknikutvecklingen så hårt framåt som andra världskriget. Under mellankrigstiden var flygtekniken fortfarande i sin linda, radiokommunikationen outvecklad och radar fanns ännu inte. ”Drönare” var ännu endast en idé bland många andra. Under början av mellankrigstiden gjordes enskilda försök att fjärrstyra luftfarkoster i USA, England och i Tyskland, men de var inte särskilt framgångsrika. Vid krigsslutet 1945 var situationen en helt annan.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om drönarteknikens utveckling under mellankrigstiden fram till andra världskrigets slut.

Katalysatorn för utvecklingen låg framförallt i andra världskrigets industriella storskalighet. De enorma mängder av flygplan och luftvärnskanoner som användes i andra världskrigets luftoperationer tvingade fram nya lösningar och nya system för varje år som gick. Utvecklingen var också helt nödvändig för att hålla jämna steg i kampen mellan medel och motmedel. Nöden är alltings moder.

Klimax nåddes med de tyska V1-bomberna – en slags flygande bomb med jetmotor. Under de sista krigsåren producerade Nazityskland ca 30 000 av dessa, varav de flesta skickades mot England. Även om V1-programmet skulle misslyckas satte den nazityska drönartekniken standarden för de kommande decennierna. Den stora mängden V1-bomber tvingade också fram effektivare försvarsmedel, såsom zonrör till luftvärnsgranater, jetplan och automatiserade luftvärnssystem – innovationer som fortfarande idag dominerar slagfälten.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.

Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.

I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.

Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.

Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.

Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Fashodakrisen hösten 1898 höll Frankrike och Storbritannien på att gå i fullskaligt krig med varandra över en handelsutpost vid övre Nilendeltat till synes utan något större värde för de europeiska stormakterna. Men Fashoda hade stort symboliskt värde. Här möttes franska och brittiska koloniala intressen.

Bakgrunden till detta finns att hämta i den epok som brukar kallas för ”The Scramble for Africa”. Efter Berlinkonferensen 1885 hade västra Afrika delats upp mellan de europeiska stormakterna, men områdena öster om Tchad, ut mot Röda havskusten, var ännu terra incognita för både britter och fransmän, och nu ämnade man ändra på det.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Fashodakrisen 1898.

Problemet var att medan britterna sökte sig söderut från Egypten, med målet att knyta ihop kolonierna i norr med kolonierna i Sydafrika, önskade fransmännen att knyta ihop sina kolonier i västra Afrika med besittningarna längs med östkusten. Fashoda, som idag ligger i Sydsudan, var den plats där britternas och fransmännens intressen korsades.

Det började med en liten fransk expedition på ca 200 personer startad två år tidigare, från Guineabukten i riktning mot Röda havet, och slutade i en mobilisering av både Franska och Brittiska flottan i oktober 1898.

I praktisk och logistisk mening var Fashoda också viktig. Det var ett av få ställen där båtar kunde lägga till längs med övre Nilen, och som sådan var den av intresse både för britter och fransmän. En gammal befästning fanns på platsen sedan tidigare, och när den franska expeditionen nådde Fashoda västerifrån i juli 1898 tog de denna i besittning. Samtidigt var brittiska ångbåtar på väg ner från Egypten. Snart skulle de mötas, och med det, var krisen igång.

Bild: Ankomst av de anglo-egyptiska trupperna till Fashoda. Fotograf: Okänd, 1898 - Frederick A. Sharf, red., Expedition from Uganda to Abyssinia (1898), Newburyport Press, 2005. Fotografi som visar hur den egyptiska flaggan hissas vid Fashoda efter Kitcheners flottiljs ankomst 1898. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Landstigningen vid Okinawa i april 1945 blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i Stilla havet under andra världskriget. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50 000 soldater, varav ca 12 000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila.

Okinawa var också platsen för en av de största anfallen med Kamikazepiloter. Dessa självmordsbombare anföll i hundratal och orsakade enorma förluster för USA.

I det förra avsnittet av Militärhistoriepoddens andravärldskriget-serie gick vi igenom de inledande amfibieoperationerna i Guadalcanal, offensiven mot Rabaul och den andra infallslinjen via Marianaöarna och framförallt Saipan. I detta avsnittet pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den fortsatta offensiven, med fokus på händelseutvecklingen i Filippinerna, Iwo Jima och Okinawa.

Efter att Marianaöarna hade fallit kunde offensiven mot Filippinerna fortsätta ostört. Rabaul var inringat och neutraliserat, och via Marianaöarna kunde transporterna i nord-sydlig riktning kontrolleras och förhindras. Från stilla havets mitt kunde den amerikanska flottan också anfalla med sina B-29:or direkt mot de japanska huvudöarna.

För de amerikanska befälhavarna MacArthur och Nimitz hade målet från början varit att försöka möta den japanska flottan i en slutgiltig sjöstrid nånstans i närheten av Filippinerna, och det var också det som snart skulle hända.

I oktober 1944 utspelades antagligen världens största sjöslag runt öarna Luzon, Samar och Leyte, från vilket slaget har fått sitt namn. Slaget vid Leytebukten skulle involvera hundratusentals sjömän och tusentals fartyg och innebar en amerikansk seger och återtagen kontroll över Filippinerna.

Det var också vid Leyte som den japanska flottan förlorade slagskeppet Musashi, ett av världens största. Det skulle krävas dussintals torpeder och flygbomber för att sänka den enorma tingesten.

Efter Leyte förlorade japanerna alla möjligheter att operera fritt mellan de öar som de ockuperat och fortfarande hade under sin kontroll. De hade dock inga intentioner om att lägga ner vapen, utan striden fortsätte i nästan ett år till. Ungefär 6 månader efter Leyte, i april 1945, inleddes dock det som skulle bli den sista landstigningen på japanskt ockuperat område. Landstigningen vid Okinawa.

Okinawa blev ett av de blodigaste och mest kontroversiella av de amerikanska amfibieoperationerna i stilla havet. De amerikanska förlusterna var enorma med upp till 50000 soldater, varav ca 12.000 döda. Den japanska styrkan blev utraderad, liksom många av de civila. En stor andel, lite mer än en tredjedel av de amerikanska förlusterna var sjömän som drabbades av Japans sista huvudlösa försök att slå tillbaka amerikanska fartyg och förhindra en fortsatt offensiv. Precis som vid Leyte skulle ett annat känt slagskepp, Yamato, möte sitt öde här i ett sådant anfall.

Bild: Två marinsoldater från 2:a bataljonen, 1:a marinregementet under striderna vid Wana Ridge under slaget vid Okinawa, maj 1945. Till vänster tillhandahåller Davis Hargraves (1925-) täckande eld med sin M1 Thompson maskinpistol som Gabriel Chavarria (till höger; 1926-), med en Browning Automatic Rifle, förbereder sig för att bryta skyddet för att flytta till en annan position.

Foto: Sergent Walter F. Kleine - Forskning vid National Archives: Pictures of World War II Identifikationsnummer: 127-N-123170, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av de första gångerna ballonger användes i krigföring var mot staden Venedig år 1849 i kriget mellan Österrike-Ungern och Sardinien-Piedmont under det första italienska frihetskriget. Där släppte österrikarna från båtar ballonger lastade med sprängmedel.

Under de senaste åren har drönare blivit allt viktigare i krigföringen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 har sporrat utvecklingen av drönartekniken. Men hur gammal är historien om drönarna, och när skedde egentligen den första drönarattacken i krig?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt de första trevande stegen i drönartekniken med särskilt fokus på användningen av ballonger i krig under 1800-talet.

Kriget blev dock inte särskilt framgångsrikt, och Piedmont-Sardinien fick se sig besegrade. Venedig var dock en av de städer som höll ut allra längst under den här konflikten, men motståndet knäcktes av en regelrätt österrikisk belägring som påbörjades i april 1849.

Det som var lite speciellt med den här belägringen var de geografiska förutsättningarna och det var det som drev fram idén om att nyttja ballonger för att anfalla venetianerna. Venedig är format som en lagun med en yttre skans och ett stort antal öar innanför. Vid brofästena hade man upprättat starka befästningar och fort för att skydda staden.

Problemet med detta var att den sedvanliga artilleribeskjutningen inte tycktes fungera på det här skärgårdsliknande området. Österrikarnas artilleri hade helt enkelt inte tillräcklig räckvidd för att nå även de mest avlägsna delarna av Venedig.

Det var i detta läge som den österrikiska befälhavaren Baron von Haynau beslutade sig att ta till extraordinära medel för att knäcka venetianerna. Från båtar utanför Venedig släppte Österrikarna ballonger lastade med sprängmedel.

Det var meningen att dessa ballonger skulle driva med vinden in över Venedig. Vid en given tidpunkt skulle själva ballongen sprängas och den explosiva lasten skulle falla till marken för att skapa förödelse. Till hjälp hade man ett intrikat system med koppartråd som skulle möjliggöra utlösning av sprängningsmekanismen på avstånd.

Utan att överdriva kan man säga att det här inte visade sig vara en krigsvinnande taktik. I slutändan fick venetianerna se sig besegrade, men det var knappast ballongernas förtjänst. Dock får man tillskriva händelsen ett ”pandora moment” i drönarnas militära historia. För första gången användes obemannade och fjärrstyrda farkoster för att försöka påverka och skrämma civilister.

Det var inte första eller sista gången ballonger skulle användas i krigföringen under 1800-talet. I avsnittet berättar vi också om hur Thaddeus Lowe satte upp ett experimentellt spaningsförband under det amerikanska inbördeskriget, och hur Eduard Godards ballonger möjliggjorde en dramatiskt flykt från Paris under det Fransk-Tyska kriget 1870-1871.

Bild: Bomber över Venedig med hjälp av ballonger under det första italienska frihetskriget. Aerostation – Aviation (1911) av Max de Nansouty. Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under hösten 1942 inledes USA:s krig mot Japan. Efter ett antal framgångar på havet vid slagen vid Korallhavet och senare vid Midway låg vägen öppen för de allierade att slå tillbaka och återta de många öar och öriken som japanska styrkor invaderat under Stillahavskrigets inledande fas. Initiativet var nu i de allierades händer.

De allierade förstod snart att de slogs inte bara mot en skicklig motståndare, de slogs också mot ett folk och en kultur som hade beslutat sig för att själva dö tillsammans med Japan som nation. De japanska soldaterna slogs bokstavligt talat till siste man, och de tog också den kvarvarande civilbefolkningen med sig in i döden.

I denna repris av Militärhistoriepodden pratar professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om den första delen Stillahavskriget 1942-1944.

Landstigningen på Guadalcanal i augusti 1942 och de många slagen som omgärdade denna ö blev det första steget i den nya offensiven. Guadalcanal låg strategiskt i den södra delen av Stilla havet, och den japanska armén hade påbörjat arbeten med flygbaser i närområdet. Detta hotade amerikanska försörjningslinjer mellan Sydamerika och Australien, men ögruppen och Guadalcanal skyddade också den japanska flott-, och flygbasen Rabaul, idag en del av Papua Nya Guinea.

Rabaul var en nyckelpost i försvaret av Japans nya imperium. Om den amerikanska flottstyrkan skulle kunna ta sig fram till Filippinerna och sedan tvinga fram en avgörande strid med den japanska flottan och sedan gå vidare norrut mot de japanska huvudöarna, så behövde man ta Guadalcanal. Men det var tidigt i Stillahavskriget, och de taktiska lärdomarna vid landstigningar och strid med fanatiska japaner låg fortfarande i framtiden. Striderna skulle bli mycket svåra och blodiga.

En lika avgörande strid för Stillahavskriget stod också i Saipan, tusentals kilometer norrut, mitt bland Marianaöarna. Invasionen av Saipan inleddes i juni 1944, efter att Rabaul hade neutraliserats i söder. Likt Guadalcanal låg Marianaöarna strategiskt viktigt mitt i mellan viktiga försörjningslinjer både för japanerna och för de allierade. För japanerna skyddade Marianaöarna kontakten mellan de japanska huvudöarna och Rabaul i söder, och för det amerikanska strategiska bombflyget var Marianaöarna en central knutpunkt i det flygkrig som snart skulle sättas igång mot Japan. Med flygbaser på Marianaöarna under kontroll, kunde de nya B-29:orna nå hela vägen till Tokyo med sin last.

Precis som Guadalcanal, blev Saipan dock en mycket blodig och besvärlig historia. Med Guadalcanal, Rabaul och Saipan neutraliserat var vägen till Iwo Jima och Okinawa säkrad. Nästa fas i kriget kunde inledas.

Bild: Marinsoldater vilar på Guadacanal. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna först på Midway 1942 – Vändpunkten i Stillahavskriget.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1912 inledde Serbien, Montenegro, Grekland och Bulgarien krig mot Osmanska riket. Framgångarna blev omedelbara. Osmanska rikets områden på det europeiska fastlandet erövrades snabbt av alliansen. Med knapp nöd lyckades turkarna stoppa den bulgariska offensiven strax väster om Istanbul.

I freden övergick de före detta osmanska områdena till de fyra balkanstaterna. Bulgarien uppfattade att de inte hade fått de områden de hade rätt till och bestämde sig för att lösa problemet militärt. Sommaren 1913 utkämpades Andra Balkankriget mellan Bulgarien och Grekland, Serbien, Osmanska riket och Rumänien.

Resultatet av de båda krigen blev främst att Serbien framstod som den starkaste staten på Balkan. Konflikterna skulle bara ett år senare vara den utlösande faktorn i det som blev första världskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Balkankrigen 1912-13. Krigen är en viktig pusselbit för att förstå första världskrigets utbrott. Konflikterna på Balkan hade en lång historia.

Nya nationer med egna nationella ambitioner uppstod på Balkan på allvar från 1830-talet. Det alltmera försvagade Osmanska riket klarade inte längre att fullt ut hävda sin överhöghet över sina europeiska landområden. Stormakterna Ryssland och Österrike hade sina intressen och agerade för att öka sitt inflytande. Inför Balkankrigen 1912 fanns främst fyra stater som ville utöka sina territorier. Deras ambitioner var delvis överlappande. I centrum stod inte minst kontrollen över Makedonien där Serbien, Bulgarien och Grekland uppfattade att de hade rätt till överhögheten.

Krigföringen pekade i vissa avseenden mot det som skulle komma under första världskriget. Detta ska trots allt inte överdrivas. De arméer som drabbade samman i Balkankrigen var när allt kommer omkring mycket mindre och sämre utrustade. Det som ändå kan lyftas fram är artilleriets ökade betydelse och svårigheten att besegra en motståndare som hunnit gräva ner sig i vad skulle kunna liknas vid ett enklare skyttegravssystem. Bulgarernas anfall mot turkarna vid Catalca blev blodigt eftersom turkarna hade hunnit förbereda sig och det bulgariska artilleriet förmådde inte slå ut de turkiska ställningarna.

Under krigen begicks omfattande övergrepp på motståndarens civilbefolkning. Etnisk rensning förekom på ett sätt som tyvärr pekade fram emot de oförsonliga krigen i Jugoslavien på 1990-talet. Mycket lämnades ouppgjort efter krigen. Österrike-Ungerns och Rysslands intressen fortsatte att kollidera och Serbiens maktambitioner skapade friktioner inför framtiden. Att Balkankrigen 1912-13 inte resulterade i ett världskrig berodde till största delen på att Ryssland inte fullt ut kastade sig in i konflikten. När krisen återigen kom sommaren 1914 blev insatserna från stormakterna mycket högre vilket ledde till att konflikten eskalerade utom allas kontroll.

Bild: Grekisk litografi av slaget vid Kilkis (andra Balkankriget), 1913. Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Osmanska riket som Roms arvtagare.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Atlanten pågick i olika omfattning under hela andra världskriget. De allierades förluster i fartyg kulminerade under 1942, men trots att nästan 5 000 fartyg sänktes kunde tyskarna egentligen aldrig på allvar hota de allierades krigsinsats. Den tyska flottan var alltför dåligt förbered och de allierades resurser alldeles för stora.

USA hade en industriell kapacitet och mänskliga resurser som gav de allierade ett tydligt övertag i kriget mot Hitlertyskland. Men krigsmaterielen och manskapsförstärkningarna måste skeppas över Atlanten där tyska ytfartyg, ubåtar och flygplan gjorde allt för hindra transporterna.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mer dramatiska skeenden från slaget om Storbritannien till krigsslutet. Detta är historien om de verkligt avgörande faktorerna i andra världskrigets historia. USA och även Kanada kunde kasta in tyngden av sin industriella kapacitet i vågskålen och genom att överföra resurser över Atlanten göra det möjligt för britterna och ryssarna att hålla ut.

Genom utlåningsavtal – Lend lease-avtal – försågs inledningsvis inte minst britterna med krigsmateriel och andra förnödenheter. Från 1941 då USA kom med i kriget efter Hitlers krigsförklaring handlade det om att förbereda en militär intervention i Europa på samma sätt som under första världskriget.

Tyskarna var knappast förberedda för ett handelskrig på Atlanten. Den tyska marinen var som dess chef storamiralen Raeder uttryckte saken endast stor nog att möta en hedersam död. Inte minst saknades ubåtar i ett antal som på allvar kunde hota de allierade. Under de inledande åren från 1939 till sommaren 1941 försökte tyskarna med en mix av ytfartygsräder, flyganfall och ubåtsanfall störa de allierades sjöfart. Det gick inledningsvis ganska bra, men mycket snart organiserade britterna, amerikanarna och kanadensarna konvojer och luftskydd. Det faktum att britterna lyckades bryta de tyska koderna som sändes med kodmaskinenEnigma gav en avgjord fördel. Sänkningen av Bismarcki maj 1941 markerade slutet på denna period av ytfartygsräder.

Konvojerna skiftade efter det tyska anfallet på Sovjet i juni 1941 till att inte bara handla om inskeppning av materiel och förstärkningar till Storbritannien och Nordafrika utan även till den ryska hamnen i Murkmansk. Under 1942 kulminerade ubåtskriget och slaget på Atlanten. Tyska ubåtar i så kallade vargflockar kunde notera rekordmånga sänkningar under en period då britterna misslyckades med att knäcka den tyska signaleringen och en ny ubåtstaktik användes. När de allierade slutligen lärde sig att hantera den tyska taktiken med hjälp av nya flygplansmodeller, radarsystem, nya lyckade forceringar av den tyska radiotrafiken och ny konvojtaktik ebbade de tyska framgångarna ut. Under de sista krigsåren minskade sänkningarna kraftigt och antalet tyska ubåtar som gick till botten ökade.

Av alla de fartyg som korsade Atlanten under kriget sänktes i slutänden bara några procent. Värst drabbade var Murmanskkonvojerna med 8-procentiga förluster. Intressant i sammanhanget är att endast drygt 6 procent av sänkningarna stod tyska ytfartyg för medan tyskt flyg sänkte drygt 13 procent och ubåtarna 70 procent.

Churchill sa i efterhand att det enda han fruktade under andra världskriget var att tyskarna skulle lyckas stoppa transporterna över Atlanten. I verkligheten var egentligen aldrig någon fara. Tyskarna var så långt ifrån att svälta ut britterna och ryssarna och de allierades resurser så stora att det aldrig var någon fara. Förlusterna var stora, men nyproduktionen under i princip hela kriget kompenserade för förlusterna.

Bild: Handelskonvoj under andra världskriget. Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Germanen Arminius överfall på romarna vid Kalkriese berg år 9 efter vår tideräkning har gått till historien som ett av de blodigaste slagen under hela den antika perioden. Känt som slaget vid ”Teutoburgerskogen”, ”Hermanslakten”, eller Clades Variana (Varuskatastrofen) var det kanske inte störst i fråga om antalet förlorade romerska soldater. Men på grund av den korta tidsrymden och överfallets natur blev det närmast att betrakta som en massaker.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om slaget vid Teutoburgerskogen.

Efter att ha svarat på ett rop på hjälp från sina germanska allierade inne i Germanien öster om Rhen, var ståthållaren Publius Quinctilius Varus på väg tillbaka med sina tre legioner mot den romerska militärbasen vid Xanten. På vägen var Varus tvungen att passera Kalkriese berg, beläget strax norr om den stad som idag heter Osnabrück, i nordvästra Tyskland.

Vid Kalkriese berg hade dock hans nära allierade Arminius arrangerat en fälla. Vägar hade grävts bort för att kanalisera de romerska soldaterna in i ett smalt pass omgärdat av träsk, och längs med bergskanten hade de germanska trupperna byggt upp en jordvall, vilken de kunde gömma sig bakom. Hur många germanerna var och hur deras ledare Arminius hade lyckats samla ihop och arrangera detta överfall är ännu okänt, men förberedelserna var långtgående.

När den kilometerlånga kolonnen med legionärer var på väg att passera berget, stoppades de upp längst fram. Varus beslutade då att fortsätta framåt i tron att legionärerna skulle kunna hantera attacken. Snart inleddes dock ett dramatiskt överraskningsanfall från jordvallen som pressade ihop legionärerna och sedan tvingade ut dem i träsket till höger om dem. Bakifrån fyllde ytterligare germanska krigare på och snart var hela den romerska armén omringad.

Inom loppet av några timmar hade hela den romerska styrkan på mellan 15 000 – 20 000 man tillintetgjorts. En formidabel slakt. Inom kort insåg även befälhavaren Varus att allt var förlorat, och enligt sed kastade han sig på sitt eget svärd, det enda hedervärda sättet att ta sitt eget liv för en romare.

Nyheterna om slaget chockade kejsare Augustus, men trots straffexpeditioner de följande åren hämtade kejsaren aldrig sig riktigt från förlusten, och så småningom blev Rom tvungen att lägga om sin strategi i norr.

Konsekvenserna av slaget blev således långtgående. Att kalla det för en vändpunkt i Europas historia är i det närmaste en underdrift. Arminius överfall ledde till att de germanska folken kunde utvecklas utan romerskt inflytande under de kommande århundradena, och fortfarande idag utgör Rhenfloden en gräns mellan latinska och germanska språk och kulturer.

Bild: Hermansstatyn. Canva.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Kursk år juli 1943 brukar kallas världens största pansarslag. Tusentals tyska och sovjetiska stridsvagnar och hundratusentals soldater drabbade samman i en kamp som definitivt skulle avgöra hur kriget utvecklas de kommande åren.

”Stål! Stål! Stål!” löd det sovjetiska stridsropet när stridsvagnarna mötte varandra i strid på nära håll. På slagfältet sattes nya typer av tyska stridsfordon in – Pantherstridsvagnar och pansarjägaren Ferdinand. Det räckte trots allt inte till en seger utan den tyska offensiven körde fast.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved operation Citadell eller slaget vid Kursk som det också brukar kallas.

Efter bakslagen vårvintern 1943 och slaget vid Stalingrad inledde tyskarna planeringen för sommarens tilltänkta offensiv för att återta initiativet på östfronten. Hitler hade efter Stalingrad tappat en del av sitt starka självförtroende och lämnade våren 1943 i större utsträckning plats för sina underlydandes uppfattningar och initiativ. Guderian var som inspektör av pansarvapnet ansvarig för att skapa nya pansarförband och ansåg att man inte skulle genomföra några operationer utan avvakta och bygga upp styrkan. Manstein tog ledningen för den krigsplanering som inleddes. Manstein förordade en taktik – ”Schlagen aus de Nachand” – som gick ut på att man lätt ryssarna anfall och därefter inledde en tillfällig reträtt. När de sovjetiska förbanden hade tunna ut sina underhållslinjer skulle de lättrörliga tyska pansardivisionerna gå till motanfall och krossa motståndet i inringningsoperationer. Men Hitler accepterade inte att man övergav territorium.

Till slut bestämdes att en offensiv skulle inledas senast till sommaren när vägarna var farbara igen efter vårfloden. Men var skulle man anfalla? Genom de sovjetiska motoffensiverna efter Stalingrad hade det skapats en stor utbuktning i fronten kring staden Kursk. Denna utbuktning blev målet för de tyska anfallsplanerna våren 1943. Från norr och söder skulle starka pansarkåren anfall och genom en kniptångsmanöver ringa in och besegra stora sovjetiska truppmassor.

På sovjetisk sida var man full medveten om de tyska planerna bland annat genom spioner och de västallierades signalspaning. Området kring Kursk förvandlades till ett fördröjningsområde med fältbefästningar, nergrävda pansarvärnskanoner, mineringar och stridsvagnsgravar som fick första världskrigets skyttegravsområden att förblekna i jämförelse. Civilbefolkningen uppbådades i hundratusentals för att hjälpa till. När anfallet väl kom efter att skjutits upp flera gånger körde de tyska pansardivisionerna fast i fördröjningszonerna.

Orsakerna till förseningarna var att de nya stridsvagnstyper som tyskarna ville få med inte hunnit levereras i tillräcklig mängd. Pantherstridsvagnen fick sitt elddop vid Kurs och även Tigerstridsvagnen fanns med i striderna. Den tunga pansarvärnsvagnen Ferdinand återfanns i ett antal om nästan 90 vagnar. Många av dessa nya stridsfordon hade tydliga barnsjukdomar och kunde inte riktigt komma till sitt rätta. Förlusterna i det slag som inleddes den 5 juli och avslutades definitivt den 20 juli blev mycket stora. Tusentals stridsvagnar och tiotusental soldater stupade och skadades.

Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad samt Svenska Stridsvagn S utmanade bilden av en stridsvagn.

Bild: Sovjetiska trupper på Voronezhfronten i motattack bakom T-34-stridsvagnar vid Prokhorovka, 12 juli 1943. Wikipedia. Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Gustav II Adolfs död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632 tillhör de svenska militärhistoriska klassikerna. Kungen ingrep i ett kritiskt skede i slaget och ledde ett motanfall med svenskt kavalleri. I stridsvimlet träffades han av muskötkulor och stacks brutalt ner. Han fråntogs alla kläder och lämnas som lik kvar på marken. Trots kungens död blev slaget en knapp svensk seger då de kejserliga trupperna valde att retirera i kvällsmörkret.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med sig lyssnarna till fälten strax väster om Leipzig 1632 för en diskussion om ett av de mer berömda slagen i Europas historia. Det svenska riket hade under Gustav II Adolfs ledning gett sig in i den långvariga konflikten i det tyskromerska riket som egentligen pågått sedan Luther inledde reformationen i början på 1500-talet. År 1618 briserade konflikten mellan de protestantiska nordtyska furstarna och den katolska kejsarmakten i Wien i det som brukar kallas trettioåriga kriget.

Sverige intervenerade 1630 på den protestantiska sidan i kriget och nådde omedelbart stora militära framgångar. Sommaren 1632 stod den svenska armén i trakterna av Nürnberg och hotade de kejserliga arvländerna. Härifrån tvingades Gustav II Adolf retirera på hösten 1632 följd av de kejserliga.

Vid den lilla staden Lützen bestämde sig kungen för att anfalla sina motståndare för att säkra vinterkvarter. På morgonen den 6 november anföll den svenska armén. Slaget karaktäriserades av den nya stridstaktiken som den svenske kungen hade varit med om att utveckla. Den byggde bland annat på ett mer rörligt uppträdande på slagfältet och att man utnyttjade muskötsalvor mer än tidigare. Slagfältets taktiska dimensioner eld och rörelse kom bättre till användning i det svenska systemet. De kejserliga hade trots allt börjat anpassa sig under de gångna årens strider och därför blev slaget vid Lützen en blodig utdragen kamp som slutade med svensk seger, men med ett högt pris i döda - minst kungen själv.

Bild: Gustav II Adolf död på slagfältet vid Lützen den 6 november 1632. Den döde kungen, starkt belyst, tycks glida ned från hästryggen för att strax fångas upp av en förfärad svensk soldat. Kungen framställs som hjälte och martyr, en gestalt som påminner starkt om skildringar av den döde Kristus. Av Carl Wahlbom - Denna fil har tillgängliggjorts på Wikimedia Commons av Nationalmuseum, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

”Operation Torch” hösten 1942 och invasionen av Sicilien våren 1943 är två av militärhistoriens största och kanske mest intressanta amfibieoperationer. Det var här de allierade övade inför det som skulle bli operation Overlord och landstigningen vid Normandie ett år senare.

Landstigningen i norra Afrika var ett enormt vågspel, omgärdat av stort hemlighetsmakeri. Tre grupper av amerikanska och brittiska soldater och fartyg landsattes i norra Afrika, i Casablanca längs med Atlantkusten, och i Oran och Alger innanför Gibraltarsundet. Ca 100.000 man fördes över sammanlagt. Två grupper kom från Storbritannien och en direkt från USA.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden pratar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Operation Torch och invasionen av Sicilien.

Trots att Operation Torch involverade ca 350 stridsfartyg och 500 transportfartyg sänktes endast ett fartyg på vägen mot Afrika. Väl i land möttes de av endast sporadiskt motstånd. General Pattons amerikanska trupper i Casablanca kunde gå i land helt utan eldväxling, medan de brittiska och amerikanska grupperna innanför Gibraltar mötte blandat motstånd från de Franska Vichy-trogna trupper som fanns där.

Den lyckade landstigningen ledde så småningom en total omfamning av de tyska och italienska trupper som fanns kvar i Tunisien. Från Väster kom Patton, Fredendall och Ryder, Österifrån anslöt Montgomery efter slaget vid El-Alamein. Ca 250.000 tyska och italienska soldater gick i krigsfångenskap som resultat, samtidigt som marken nu var beredd för en landstigning antingen via Sardinien och Corsica, eller via Sicilien.

Politiskt och diplomatiskt var Operation Torch inte utan komplikationer. De nordafrikanska länderna var franska kolonier som för tillfället stod under Vichyfranskt ledarskap. Problemet för britterna och amerikanarna var på vilken fot Vichyfrankrike skulle stå? Skulle de göra motstånd, eller skulle de kapitulera omedelbart och välkomna de allierade? För att sondera läget smugglades en amerikansk officer in i ett tidigt skede under uppladdningen för att utröna den franska inställningen. Men för att inte röja planerna kunde han inte avslöja exakt vad som höll på att ske. Trots försöken kom Operation Torch som en chock för fransmännen och först ett par dagar in i stridigheterna ställdes motståndet in. Det fanns också olika fraktioner inom den franska politiska och militära eliten som ställde till problem. Rivaliteten mellan de militära ledarna Charles de Gaulle och Henri Giraud orsakade huvudbry. Samtidigt var amerikanerna och britterna tvungna att balansera de franska självständighetssträvarna och de vichytrogna mot varandra för att inte orsaka ett inbördeskrig i Nordafrika.

I slutändan skulle operationen lyckas, och snart kunde planeringen inför Sicilien påbörjas. Invasionen av Sicilien var en komplex affär med en stor uppladdning. Tyskarna skulle så småningom drivas ut ur Sicilien, men svårigheterna med att slåss i Siciliens oländiga terräng gjorde processen långdragen. När det stod klart att den italienska ön hade fallit var vägen till det italienska fastlandet fri. Från italienskt håll blev kapitulationen i Tunisien och invasionen av Sicilien spiken i kistan för Mussolinis imperialistiska ambitioner.

Omslag: Amerikanska trupper inför landstigningen vid Oran november 1942. Hudson, F A (Lt), Royal Navy officiell fotograf, Imperial War Museum, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hur nära var Nato kollaps under kalla kriget, och varför slutade Frankrike att samarbeta med USA och Storbritannien under 1960-talet? Suezkrisen 1956-1957 innebar stora påfrestningar för Nato, men det skulle inte bli den enda gången som samarbetet hängde löst. I själva verket har alliansens sammanhållning genomgått många kriser ända fram till kalla krigets slut.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Natos utveckling, från De Gaulles utträde ur det militära samarbetet till Euromissile-krisen och Reagans ”stjärnornas krig” under 1980-talet.

En vattendelare i alliansens utveckling blev John F. Kennedys tillträde som president 1961. Med JFK slutade alliansen att vara ett mål i sig själv, och i stället blev den snarast ett verktyg för amerikansk utrikespolitik. Samtidigt klagade Frankrike, och inte minst den ny-tillträdde franske presidenten, Charles De Gaulle, på att Nato inte användes aktivt även utanför Nordatlanten och Europas omedelbara närområde.

Frågan om kontroll över kärnvapnens användning blev också ett problem. De Gaulle ansåg att Frankrike skulle ha fullständig kontroll över sina militära styrkor och beslutsfattandet över nationell säkerhet. Det skulle inte ligga i amerikanska händer. Under 1960-talet drog Frankrike sig tillbaka från Natos militära planering och utvidgade istället sitt eget kärnvapenprogram. Beslutet var logiskt utifrån de slutsatser som kunde dras av händelserna under Suezkrisen. Utan egna kärnvapen åtnjöt man ingen respekt på den säkerhetspolitiska arenan.

Under slutet av 1970-talet kom nya kriser som pressade alliansen. Euromissile-krisen, som utspelade sig under början av 1980-talet, var en period av intensiva spänningar mellan Nato och Warszawapakten. Euromissile-krisen intensifierades under den första hälften av 1980-talet och ledde till massiva protester och demonstrationer mot kärnvapen i flera europeiska länder, framförallt i Västtyskland.

Emellertid lyckades Ronald Reagan och Michail Gorbatjov under sina möten på Reykjavik-toppmötet 1986 undanröja den direkta risken genom att diskutera omfattande nedrustning, även om en konkret överenskommelse inte nåddes förrän senare.

Den senare underteckningen av INF-avtalet 1987 innebar avvecklingen av både Pershing II och SS-20-missilerna, vilket avsevärt minskade hotet och bidrog till att mildra spänningarna under slutet av det kalla kriget. Euromissile-krisen blev därmed en viktig episod som visar hur diplomatiska insatser och nedrustningsförhandlingar kunde minska de potentiella farorna för kärnvapenkonflikter i Europa.

Bild: Protest i Bonn mot kärnvapenkapplöpningen mellan Nato och Warszawapakten, 1981, Foto: Rob Bogaerts / Anefo, Wikipedia, Creative Common.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Stalingrad blev en av de stora vändpunkterna i kriget på östfronten. Få enskilda slag har i historien satt sådana djupa spår i vårt medvetande. Kampen om Stalingrad och den tyska 6.arméns kapitulation symboliserar det tyska misslyckandet på östfronten och den sovjetiska segern.

Hitlers plan att erövra de viktiga ryska oljefälten vid Baku vid Kaspiska havet stoppades i Stalingrads ruiner. Striden fördes med stor brutalitet från hus till hus i en stad som jämnats med marken av det tyska bombflyget och i vilken det fortfarande fanns civila. Förlusterna var outhärdligt stora på båda sidor.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mest dramatiska händelserna i andra världskrigets historia. Tyskarna försökte under sommarkampanjen 1942 att erövra de strategiskt viktiga oljefälten kring Baku och samtidigt eliminera de sovjetiska styrkorna i söder. Det tyska högkvarteret inledde planeringen i april 1942 och gav operationen namnet ”Operation Blå”.

Operationen inleddes den 28 juni och ledde snabbt till stora tyska framgångar. Hitler gav order om att Kaukasus och Stalingrad skulle erövras samtidigt. Detta skulle komma att visa sig bli ödesdigert. De tyska styrkorna delades upp i två armégrupper vilket försvagade den tyska offensiven inte minst därför att det blev svårt att fullt ut klara underhållet i två riktningar. Båda armégrupperna misslyckades att uppnå sina anfallsmål.

Staden Stalingrad, dagens Volgograd, bredde ut sig 50 kilometer på båda sidor om floden Volga. En erövring av staden skulle stänga av de sovjetiska förbindelserna med områdena i söder. Dessutom skulle staden i tyskarnas händer fungera som ett viktigt flankskydd. Anfallet mot staden var alltså inte bara en fåfänga propaganda fråga utan Stalingrad hade en verklig strategisk betydelse.

Anfallen mot Stalingrad inleddes på allvar 21 augusti. Den 23 augusti lade det tyska flyget staden i ruiner. Civilbefolkningen led i ruinerna. I själva verket hade tyskarna skapat en ointaglig fästning. Stalingrads rykande ruiner skulle visa sig omöjliga att betvinga. De kommande månaderna fördes ett brutalt krig man mot man i staden. Förlusterna var fruktansvärda på båda sidor. Ryssarna höll till slut bara små brohuvuden på västra sidan floden. Men längre än så kom aldrig tyskarna. I november genomförde ryssarna en våldsam inringningsoperation som inneslöt 6.armén i Stalingrad – operation Uranus. I början av februari kapitulerade tyskarna och 91 000 soldater gick i fångenskap. Sammanlagt förlorade den tyska armén närmare 800 000 soldater i operationerna kring Stalingrad. Av dessa stupade nästan 300 000.

Om Stalingrad har det skrivits många hyllmeter. Antony Beevors kanske bästa bok Stalingrad(2000) är grundläggande och ger på många sätt den enskilde soldatens perspektiv. Vägen till Stalingrad och även själva striden finns bland annat beskriven av John Erickson The Road to Stalingrad(2003).

Bild: Sovjetiska trupper anfaller i Stalingrand i juli 1942. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Libanesiska kriget 1982 innebar slutet för PLO:s närvaro i Beirut. Den palestinska organisationen tvingades evakuera och fann en ny bas i Tripoli i Nordafrika. Israels armé genomförde i juni 1982 en blixtoperation med syftet att ta Beirut vilket skedde redan i augusti.

Kriget gav eko i hela världen. En betydelsefull konsekvens var att de sovjetiska ledarna i Moskva insåg att västerländsk militärteknologi var helt överlägsen. Symbolen för överlägsenheten var hur snabbt israelerna, utan egna förluster, slog ut det sovjettillverkade syriska luftvärnet i södra Libanon.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden försöker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved bena ut konflikten i Libanon och förstå det Libanesiska kriget 1982. Kriget var en del av en synnerligen komplicerad konflikt med många inblandade. Ur ett israeliskt perspektiv var det akuta problemet PLO:s attacker mot norra Israel. Sedan sexdagarskriget 1967 hade PLO konfronterat Israel med anfall både med gerillagrupper och artilleri och raketer. Den israeliska offensiven i juni 1982 var ett försök att en gång för alla få stopp på anfallen.

Israel hade med sin armé upprepade gånger under 1970-talet genomfört begränsade anfall in i södra Libanon. Dessa operationer nådde aldrig fram till Beirut och hade begränsad effekt på PLO:s stridskapacitet. Anfallet 1982 hade en mycket mer omfattade målsättning: att driva ut PLO ur Libanon.

Militärt kom kriget i Libanon att präglas av israelisk militärteknologisk överlägsenhet. I en så kallad joint operation använde den israeliska krigsmakten en kombination av luftlandsättningar och landstigningar på den libanesiska kusten samt infanteriunderstödda pansaranfall i snabba framstötar. Till detta kan läggas det helt överlägsna israeliska flyget som utan egna förluster inte bara sopade undan det syriska flygvapnet utan även slog ut det sovjetisktillverkade luftvärnet med målsökande robotar.

Kriget i Libanon fick en mycket tragisk avslutning då israeliskstödd kristen milis genomförde massakrer på palestinier i de båda flyktinglägren – tidigare övningsläger för PLO:s soldater – Sabra och Shatila. Israelernas ansvar i händelsen kom att utredas och kritiseras och blev ett av skälen till Israels reträtt ut ur Libanon.

Bild: Fedayeen från Fateh vid en demonstration i Beirut, Libanon. Original av Tiamat, Crop, cleanup and re-up av Jaakobou, Wikipedia, CC BY-SA 3.0.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Strax efter klockan 10.00 drabbades den japanska hangarflottan av ett slag som den aldrig hämtade sig ifrån och som fick en stor inverkan på krigsutgången. När de amerikanska attackplanen blickade ner kunde de inte tro sina ögon. Under dem seglade fyra stora hangarfartyg öppna för ett anfall. Slaget vid Midway den 6 juni 1942 förändrade styrkeförhållandena i Stilla havet och banade vägen för den slutliga amerikanska segern i kriget.

På de japanska hangarfartygens däck rådde ett kaos av ammunition och stridsflygplan. Tre av fartygen träffades omgående och blev förvandlande till brinnande infernon. Det fjärde skadades senare och alla hangarfartyg sjönk den 4 eller 5 juni. Amerikanerna miste ett hangarfartyg, Yorktown.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om vägen till slaget vid Midway i juni 1942 och det som skulle visa bli vändpunkten i kriget i Stilla havet. Den japanska expansionen efter anfallet på Pearl Harbor i december 1941 hade på ett halvår inkorporerat stora landområden i Sydostasien till det japanska kejsardömet. I maj 1942 stod japanerna beredda att anfalla och slutligen inta hela Nya Guinea varifrån vägen till Australien föreföll ligga öppen.

Men det blev inga stora japanska framgångar mer. Den insiktsfulle amiralen Yamamoto hade redan före krigsutbrottet sagt till regeringen och kejsaren att han kunde löpa amok i ett halvt år, men sedan skulle det vara över. Han insåg amerikanernas överlägsna potential när det kom till soldater och vapenmateriel. Japan kunde inte vinna kriget som många i den japanska ledningen trodde.

Men våren 1942 var detta trots allt inte uppenbart. Tvärtom hade japanerna ett klart övertag inte minst när det gällde hangarfartygskapacitet. De japanska hangarfartygs resurserna var koncentrerade till en styrka som med sina sex stora och ett antal mindre hangarfartyg var överlägsna det som amerikanarna kunde ställa upp. På samma sätt som amerikanerna hade japanerna insett att sjökriget avgjordes av flyget. De stora slagskeppsflottornas tid var över.

Trots det japanska övertaget började krigslyckan sakta vända. Amerikanerna hade goda underrättelser från den japanska sidan därför att man framgångsrikt hade knäckte de japanska signalchiffren. I en vansinnesoperation den 18 april genomförde 16 amerikanska B-25 bombare från hangarfartyget Horneten räd mot Tokyo som mentalt skapade den japanska krigsledningen. Även om räden var harmlös på många sätt visade den att USA började slå tillbaka. I och med slaget i Korallhavet i maj 1942 kunde hotet mot Nya Guinea och Australien avvärjas. Amerikanerna miste ett av sina hangarfartyg och var därmed nere på tre varav ett var skadat. Den japanska krigsledningen beslutade sig för att försöka förinta de amerikanska hangarfartygen och täppa till ”hålet” i sitt Stillahavsvälde genom ett anfall mot Midway.

Slaget vid Midway inleddes den 4 juni framgångsrikt sett ur japansk synvinkel. Den lilla ögruppen Midway bombades och de amerikanska förlusterna bland flygplanen från de tre amerikanska hangarfartygen var förfärande. Men plötsligt genom en slump, en tillfällighet eller enskilda piloters skicklighet skapades en möjlighet under några minuter som blev avgörande för hela kriget. Fyra japanska hangarfartyg förstördes som inte kunde ersättas.

Det finns mycket skrivet om Midwayslaget. På svenska rekommenderas Johan Lupanders Midway 1942 : vändpunkten i Stilla havet (2007). Även Craig L. Symonds The Battle of Midway (2016) är riktigt bra.

Bild omslag: Sänkningen av kryssaren Mikuma den 6 juni 1942.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter andra världskriget stod Röda armén, starkare än någonsin, i Berlin och Stalins ambitioner var fortfarande oklara. Trots att freden var vunnen så var ideologiernas krig inte slut.

Vad skulle möjligtvis kunna stoppa Röda Arméns framfart i Europa efter krigsslutet 1945? Under de omedelbara åren efter andra världskriget väcktes rädslor för ett helt nytt scenario. I avsaknad av industriell och militär förmåga riskerade Europa att domineras av ett kommunistiskt Sovjetunionen. Endast en stark västlig politisk och militär allians kunde garantera att Europas nyvunna frihet skulle förbli.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt bildandet av Nato och dess första år fram till Suezkrisen.

North Atlantic Treaty Organization, bildades i flera steg, och kan ses som ett resultat av den oroliga stämning som rådde i Europa under efterkrigstiden. De första alliansfördragen skrevs redan 1946 i och med Dunkirkfördraget mellan Storbritannien och Frankrike, och snart följde Brysselfördraget 1947 där även Beneluxländerna ingick. För att en västlig allians på riktigt skulle kunna hävda sig mot den enorma numerär som Sovjetunionen klarade av att stampa fram, skulle det dock krävas stöd från andra sidan Atlanten.

USA var under efterkrigstiden det enda landet som hade någorlunda förmåga att utmana Sovjetunionen, och gjorde så framförallt med sin nya innovation atombomben. Men var USA intresserat av att garantera Europas säkerhet vid ett eventuellt tredje världskrig? Det var inte helt säkert. Starka politiska krafter i USA önskade att landet återigen tog en isolationistisk riktning i sin utrikespolitik. Men tack vare att Truman lyckades vinna valet 1948 med sitt interventionistiska politiska program, och tack vare den så kallade Vandenburg resolutionen, godkänd av den amerikanska senaten samma år, öppnades möjligheten för USA att delta i en försvarsallians med de europeiska staterna. Eventuellt spelade också den norska statsministern Halvard Lange en särskild roll i detta drama.

Washingtonfördraget, traktatet som ledde till bildandet av Nato, kunde således skrivas under 1949, och därmed sattes de grundläggande formerna för en helt ny typ av allians med USA som den yttersta garantin för säkerheten. Kärnan blev den så kallade ”artikel 5” som underströk att en attack mot en alliansmedlem var att betrakta som en attack mot alla.

Nato var dock från början endast signaturer på ett papper, och innebar inte någon omedelbar ”organisation”. Det skulle ta några år till någon faktiskt militärplanering och något högkvarter kunde ta form. Framförallt skulle Koreakriget tvinga fram en på förhand strategisk planering för alliansländerna.

Ganska snart stod det också klart att de olika medlemsstaterna varken var jämbördiga eller hade liknande visioner om vad Nato egentligen skulle vara. Vem som skulle ha inflytande över dess strategiska planering och kontroll över kärnvapnen blev en stridsfråga. Precis som det alltid varit i Europa, krävdes ett särskilt stort tålamod för att få till kompromisser som tillfredsställde både brittiska och franska intressen. USA, som såg sig som den fria världens försvarare, var inte heller särskilt förtjusta i de forna europeiska stormakternas koloniala reflexer och lustar. Suezkrisen 1956 skulle bli den första prövningen för Nato.

Bild: general Dwight Eisenhower framför den första Nato-flaggan, 8 oktober 1951. U.S. Army - US Army, International Press Pool, släppt tis 9 okt 1951, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

B17 ”Flying Fortress” har en särskild plats i den amerikanska minneskulturen runt andra världskriget. När européer tänker på de främsta stridsplanen under andra världskriget tänker vi gärna på jaktplanen, Spitfire, Mitsubishi Zero eller Bf109 Messerschmitt. För amerikansk del däremot, så är det snarare de tunga bombplanen som blivit ikoniska.

B17 skulle i formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved B17 Flying Fortress och dess unika roll under andra världskriget.

Man kan fråga sig varför B17 blev så centrala? Vad var det med amerikansk flygstrategi och industri som gjorde just de tunga bombplanen så viktiga, och samtidigt så ikoniska för den amerikanska insatsen under andra världskriget.

För att förstå utvecklingen av B17 måste man se till erfarenheterna från första världskriget i Europa, för det var slutsatserna från detta krig och denna krigsscen som satte ramarna för mellankrigstidens amerikanska bombflygsstrategi. När man i USA var på väg att bygga upp ett flygvapen så tittade man mycket på den brittiska erfarenheten från krigen, men saknade samtidigt den direkta psykologiska erfarenheten av få civilbefolkningen bombad. I kombination med de geografiska förutsättningarna för USA, ansåg de amerikanska militärstrategerna därför att de tunga bombplan skulle vara den överlägset bästa strategin för deras inträde i luftkrigföringen.

Det man behövde var ett tungt plan som var snabbt och tillräckligt bepansrat för att kunna ta sig in i fiendens luftrum och släppa sin last på strategiska punkter. För att kompensera för avsaknaden av jaktplan skulle bombplanen beväpnas med maskingevär i alla riktningar för att kunna mota fiender i luften. Det var av denna orsak som Boeing B17 fick namnet ”Flying fortress”. I formation om tre och tre, i eskader på upp till 30 plan i stöten skulle B17 forma en ointaglig mur i luften, som med koncentrerad maskingevärseld skulle kunna mota bort vilka jaktplan som helst. Så var det i alla fall tänkt.

Verkligheten skulle möta de amerikanska piloterna i luften. Bristen på jaktplan innebar oerhörda förluster i Europa och nyttan med de amerikanska bombföretagen på tysk mark var tveksam. Trots det så överlevde planet sig själv kulturellt och har förblivit en ikon för den amerikanska demokratins kraftsamling under kriget.

Bild: Boeing B-17 Flygande fästningar 398th Bombardment Group på bombuppdrag till Neumünster i Tyskland den 13 april 1945.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på den belgiska gränsfästningen Eben Emael den 10 maj 1940 tillhör krigshistoriens mest spektakulära militära operationer. Tidigt i gryningen landade nio glidflygplan med ett sjuttiotal fallskärmsjägare på taket på fästningen. Inom en timme var fästningens huvudartilleri satt ur spel och kunde inte längre verka mot de viktiga broarna över floden Meuse vid Maastricht. Det tyska anfallet in i Belgien kunde genomföras.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i ett fördjupande avsnitt på temat andra världskriget en viktig del av det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940. Huvudtyngdpunkten i det tyska anfallet kom att ligga i Ardennerna, men det var mycket viktigt för tyskarna att kunna ta broarna över Meuse norr om Liège för att erövra Belgien och inte minst den viktiga hamnstaden Antwerpen.

Belgien var formellt neutralt vid krigsutbrottet i maj 1940. Men landet skyddades av krigsplanläggning som innebar att landet vid ett anfall från tyskarna kunde räkna med att brittiska och franska trupper skulle ta ställning väster om Meuse. Det förutsatte att tyskarnas övergång av Meuse kunde om inte stoppas så åtminstone fördröjas. Av det skälet byggdes under 30-talets andra hälft fyra nya moderna fästningar för att hindra ett anfall. Den viktigaste av dessa var Eben Emael vid Albertkanalen norr om Liège. Med sina 120 mm och 75 mm kanoner kunde befästningen lägga anmarschområdet och de tre broarna över Meuse under eld. Fästningen ansågs välutrustad och stark.

Det blev fallskärmsjägare i glidflygplan som kom att utföra uppdraget som blev en succé. Till sin hjälp hade jägarna en ny typ av sprängladdningar i olika storlekar för att kunna snabbt slå igenom betongen i de belgiska kassematerna och kanontornen.

Bild: En militärlastbil på fältet under slaget vid Fort Eben-Emael. Okänd fotograf, Public domain, via Wikimedia Commons.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna i Nordafrika under andra världskriget åren 1941-42 pendlade fram och tillbaka. Italienska katastrofer och tyska framgångar varvades med brittiska segrar och bakslag. Tyskarna leddes av den legendariske ”ökenräven” Rommel som fick uppgiften att hjälpa italienarna och krossa de brittiska styrkorna i Egypten.

Men britterna förstärkte sina trupper och skickade fältmarskalken Montgomery och i oktober 1942 utkämpades det veckolånga slaget vid el-Alamein som slutligen ledde till ett tysk-italienskt nederlag.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved krigföringen i Nordafrika från hösten 1941 till vändpunkten i oktober 1942. Kriget fördes i huvudsak i den smala Nordafrikanska kustremsan och längs kustvägen som förband de mindre och större hamnstäderna mellan Alexandria och Kairo i öster och Tripoli i väster.

Kriget i Nordafrika hade i och med det vänt och britterna kunde notera sin första verkliga seger till lands efter två år av svåra motgångar. Detta var inte ”början på slutet eller ens slutet på början” som Churchill uttryckte saken, men ändå ett viktigt steg mot det som de allierade fast trodde på – den slutliga segern över Hitlertyskland.

Manöverutrymmet var litet. Kriget fördes med pansarkolonner på kustvägen. Taktiken var att vid sidan om vägen försöka kringgå motståndaren och kom in bakom en stor del av den fientliga styrkan. Problemet var att dessa försök oftast misslyckades och den som riskerade att ringas in helt enkelt bara retirerade.

Slaget vid el-Alamein i oktober 1942 skapade förutsättningar för britterna att för första gången låsa fast de tyska och italienska trupperna och besegra dem innan de hann retirera. Slaget blev därför ett en lång utdragen kamp som krävde stora förluster på båda sidor. Till slut lyckades Rommel lösgöra sina trupper som kraftig decimerade retirerade västerut. Britterna följde efter och det skulle visa sig att detta var vändpunkten i kriget i Nordafrika.

Krigföringen ställde även stora krav på införsel av förnödenheter, ammunition och förstärkningar sjövägen till hamnarna på Afrikas nordkust. Både de allierade (britter och trupper från samväldet) och axelmakterna var beroende av de sårbara konvojerna över Medelhavet. Kriget i Nordafrika var därför en del av andra världskriget i hela medelhavsområdet. En förutsättning för britternas slutliga seger i oktober 1942 var att de lyckats slå ut de italienska flottstridskrafterna och dessutom de franska örlogsfartyg som fanns i Medelhavet – de senare hotade att falla i tyskarnas händer efter Frankrikes fall.

Kriget i Nordafrika understöddes även av amerikanerna som från december 1941 var i krig med Tyskland. Det var med amerikanska stridsvagnar som britterna vann segern vid el-Alamein. Nästa fas i kriget i Nordafrika var en gemensam landstigning som slutligen kastade ut tyskarna och möjliggjorde landstigningen på Sicilien.

De som vill fördjupa sig kan med fördel läsa Ken Fords El Alamein 1942: the turning of the tide i den välillustrerade Osprey-serien. På svenska finns Karl-Gunnar Noréns El Alamein: vändpunkten i Nordafrika under andra världskriget (2005).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Staten Israel utropades den 14 maj 1948. Omedelbart fick den nya staten försvara sin suveränitet i krig med sina arabiska grannländer. Israel inte bara försvarade sig utan kunde också utöka sitt territorium jämfört med det som var förslaget i FN:s delningsförslag från 1947. Kriget skapade ett stort palestinskt flyktingproblem som vi ser konsekvenserna av ännu idag i Mellanöstern.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved förutsättningarna för det första av en rad militära konflikter mellan araber och israeler i Mellanöstern. Grunden för krigsutbrottet 1948 var det inbördeskrig som pågått i det brittiska mandatet Palestina sedan FN offentliggjort sitt delningsförslag i november 1947.

Men väpnade konflikter hade pågått i Palestina mellan araber och judar under hela mellankrigstiden och tidigare. Motsättningarna grundade sig på den historiska problematiken med sionismens mål att skapa ett nationalhem åt judarna i Palestina och den arabiska befolkningens allt starkare nationalism och vilja att skapa en palestinsk stat. Under första världskriget hade britterna lovat både judarna och araberna att stödja deras mål om en egen stat. Efter andra världskriget understöddes de judiska kraven allt starkare av de västeuropeiska makterna. Detta mot bakgrund av hur brutalt Förintelsen hade drabbat den judiska befolkningen i Europa. I maj 1948 sattes allt på sin spets då det brittiska mandatet upphörde och staten Israel utropades.

Historien om kriget 1948-49 är även historien om den israeliska krigsmaktens födelse. Den tidigare milisorganisationen Hagannah förvandlades inom kort efter krigsutbrottet till Israels formella krigsmakt efter västerländskt mönster. På mycket kort tid infördes värnplikt för män och kvinnor som innebar att staten Israel förfogade över en armé som var mer än 100 000 män och kvinnor stark 1949.

Kriget innehöll även uppmärksammade och starkt kritiserade terrorattentat. Bland annat det mot FN-medlaren Folke Bernadotte som likviderades av medlemmar i den så kallade Stern-ligan. Bernadottes agerande uppfattades som ett hot mot israeliska intressen. Efterspelet blev omfattande och den internationella reaktionen stark.

Bild: Arabiska irreguljära, tillsammans med en bränd lastbil på väg till Jerusalem. The Palmach, Israel Defense Forces - The Palmach Archive via PikiWiki. Public Domain.

Lyssna också på Palestinierna betalade priset för Europas antisemitism.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Maginotlinjen är antagligen världens största och dyraste försvarslinje, men likväl ett totalt fiasko. Maginotlinjen har sedan Frankrikes fall sommaren 1940 blivit en symbol för en uppblåst övertro på fortifikationer.

Projektet påbörjades under sent 1920-tal med ett antal testanläggningar. Under tidiga 1930-talet började dock pengarna flöda in, inte minst tack vare den gamle veteranen och krigsministern André Maginots politiska arbete. Snart kunde ett hundratals fort och tusentals utposter byggas upp längs med den tyska gränsen, och vid andra världskrigets utbrott stod anläggningen till stor del klar.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden diskuterar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved om Maginotlinjen.

Den bakomliggande idén var att Maginotlinjen skulle tvinga den tyska krigsmakten att ta vägen genom Belgien för att nå Frankrike. Därigenom skulle man kunna möta tysken i ett koncentrerat försvar, och därtill tvinga med Storbritannien på sin sida eftersom Belgien och Storbritannien hade allierat sig. Så långt var det rätt. Problemet var bara att Tyskarna hade en annan plan och gick igenom Ardennerskogen istället och kunde därigenom komma fransmännen in på livet. Anläggningen tappade sin roll snabbt.

Som försvarsverk var Maginotlinjen dock inget annat än state-of-the-art. Anläggningarna var byggda enligt principen flexibelt djupförsvar. Försvarslinjen var flera kilometer bred och syftet var att forten skulle samverka och kapsla in anfallaren inom försvarszonen i kombination med ett understödjande infanteri.

Även i Sverige tittade man avundsjukt på anläggningen, och i sin samtid lockade den till filmer och deckarhistorier. I slutändan skulle dock anläggningen bli till ingen nytta, och idag är den istället ihågkommen som en symbol för Frankrikes isolationistiska försvarspolitik under mellankrigstiden.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Suezkrisen är konflikten som såg till att Storbritannien och Frankrike slutligen tappade greppet om sina kolonier i Mellanöstern. Storbritanniens och Frankrikes regeringar hade, sedan den egyptiske presidenten Gamal Abdel Nassers tillträde 1952, irriterat sig på Nassers ökade inflytande och destabiliserande politik i Mellanöstern.

När Nasser beslutade att nationalisera Suezkanalbolaget för att finansiera ett dammbygge längs med Nilen fick dock de båda länderna nog och började planera för en militär intervention, men det skulle inte gå som de tänkt sig.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt Suezkrisen 1956-1957.

Det var inte bara Storbritannien och Frankrike som involverade sig i den här konflikten. På båda sidor fanns supermakterna, som för ovanlighetens skull höll en gemensam linje och stödde Nasser. USA hade under en tid försökt närma sig Egypten och såg sig själva som dekoloniseringspolitikens fanbärare.

Det var således inte självklart att USA skulle stödja sina allierade Storbritannien och Frankrike i deras anspråk i Mellanöstern. Sovjetunionen å andra sidan hade under Chrustjovs ledning samtidigt försökt närma sig Mellanöstern för att lämna sin tidigare isolationistiska utrikespolitik. I Nasser såg Sovjetunionen en intressant partner som tycktes ha förmågan att pressa bort västerländska intressen i området, och såg då en möjlighet att använda Suezkrisen som hävstång för att hjälpa Nasser i detta.

I slutändan var det dock Israel och FN:s agerande som skulle leda till att Storbritannien och Frankrike fick lämna Egypten och Suezkanalen med byxorna nere. Israel hade tagit på sig rollen att starta konflikten genom ett överraskningsanfall mot Sinaihalvön. Storbritannien och Frankrike skulle sedan använda detta anfall som förevändning för en intervention i området riktad mot Suezkanalen. Problemet var bara att Israels krigsmål var att slå ut den egyptiska militära förmågan, men när egypterna lyckades genomföra en snabbreträtt från Sinai och lämnat området åt Israel så såg man från Israels håll ingen anledning att fortsätta konflikten. När FN, under USA:s ledning, klubbade igenom en resolution om vapenvila så accepterade Israel denna.

Detta drog undan mattan för den ”intervention” som britter och fransmän förespråkat. Plötsligt stod deras koloniala ambitioner i öppen dager.

Krisen, om än kort, fick stor påverkan på framtida utveckling i området. Konflikten mellan Israel och Egypten kom inte till någon lösning. Istället skulle den leda till ytterligare två stora krig under de kommande 20 åren. Storbritannien och Frankrike tappade sin prestige i Mellanöstern, och snart vände sig stat efter stat mot sina tidigare styresmän. Sovjetunionen hade lyckats förödmjuka de gamla väststaterna och fick ökat inflytande i området i utbyte. För Frankrike och Israel blev konflikten också en katalysator för deras ambitioner att skaffa kärnvapen.

Bild: Rök stiger upp från oljetankar bredvid Suezkanalen som drabbades under den första engelsk-franska attacken mot Port Said, 5 november 1956. Wikipedia, Public Domain

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Japans riktiga inträde i andra världskriget skedde på två fronter. Dels hade man sedan 1930-talets mitt expanderat på det kinesiska fastlandet på bekostnad av Kina. Sedan 1941 engagerade man sig även mot Indokina, Thailand, Singapore och det som idag kallas för Indonesien.

Attacken skedde på bred front och den ursprungliga planen handlade i stort sett om att dels ta Singapore, slå ut Pearl Harbor och säkra de oljefält som fanns i holländsk och amerikansk ägo (det som idag ingår i Indonesien och Filipinerna). En viktig del var också att strypa inflödet av materiell till de kinesiska nationalisterna (Chiang Kai-check) som kom från Frankrike och Storbritannien.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar programledarna Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet samt idéhistoriker Peter Bennesved vid Försvarets forskningsanstalt.

Men hur kunde det gå så lätt för japanerna? De brittiska styrkorna på Singapore var knappast helt utan relevans. Möjligheterna att genomföra en framgångsrik attack mot Stillahavsländerna berodde på omständigheterna i Europa. Indokina (det som idag heter Vietnam) var fortfarande en Fransk koloni. Men efter det att Frankrike föll i tyskarnas händer och Vichy-regeringen instiftades blev de franska styresmännen i Indokina tvungna att ge efter för japanska krav i juli 1941. Med hänvisning till Frankrikes stöd till nationalisterna i Kina via Indokina, ockuperades hamnar och flygfält i Indokina och japan tog kontroll över landets gränser.

Genom att japan nu hade full kontroll över franska Indokina sattes britternas försvarsplaner för Singapore, Australien och Nya Zeeland på ända. Eftersom Frankrike också föll hemma i Europa blev det inte heller möjligt att lämna Medelhavet åt den franska flottan, utan britterna var tvungna att stanna kvar. Detta gav japanerna en ödesdiger fördel i det att deras marin och luftstyrkor helt och hållet fick dominera området. Allt var nu upplagt för japanerna. Singapores fall blev känt som en av de tyngsta förlusterna för Churchill, men frågor kvarstår kring i vilken utsträckning detta hade kunnat förhindras, och många är de som beskyllt den brittiska befälhavaren i Malaysia, Percival, för att ha gett upp för lätt.

Bild: Trupper från Suffolk regemente överlämnar sig till japanskt infanteri i Singapore 31 januari 1942. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Napoleon, kejsare av Frankrike, ledde stora massarméer i fälttåg över den europeiska kontinenten i tjugo år. Trots häpnadsväckande framgångar blev han slutligen besegrad 1815 vid Waterloo. Mycket få historiska gestalter har påverkat historien så mycket och väckt så starka känslor som Napoleon Bonaparte.

Den nya storfilmssatsningen om den korsikanske uppkomlingen och kejsaren är ännu ett försök att skildra Napoleons liv. Frågan är om det är ett lyckat försök. Militärhistoriepodden har naturligtvis sett filmen och har åsikter.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tycker Martin Hårdstedt och Peter Bennesved till om och analyserar den nya aktuella filmen om Napoleon. Ridley Scotts storfilm om en av världshistoriens mest berömda fältherrar med Joaquin Phoenix i huvudrollen kom lagom till jul. En påkostad så kallad kostymfilm som kommer att ses av miljoner människor. Men innehåller den egentligen någonting intressant ur ett militärhistoriskt perspektiv?

Filmen skildrar egentligen mest Napoleon komplicerade relation till Josephine Beaharnais – sedermera den franske kejsarinnan. Många av de mer intressanta frågorna kring vem Napoleon egentligen var kommer i skymundan. Historikerna har inte minst lyft fram hans unika förmåga att kombinera fältherreskapet med statsmannambitioner. Han var en militär med sinne för politik. I filmen diskuteras inte heller den centrala frågan om Napoleon var revolutionsman eller rojalist. Han kom från Korsika och det var inte helt självklart att han ens såg positivt på det franska.

Militärhistoriskt innehåller filmen många klavertramp både vad det gäller oförklarliga kronologiska hopp och skildringen av de tre slag som lyfts fram: Austerlitz, Borodino och Waterloo. Det finns mycket att ha åsikter om. För en militärhistoriskt intresserad ger filmen egentligen inte så mycket. Napoleon som fältherre eller krigföringens villkor och utveckling skildras egentligen inte särskilt väl. Militärhistoriepodden landar på ganska låga poäng när det kommer till filmens militärhistoriska värde.

Bild: Napoleon I avporträtterad av Jacques-Louis David, iklädd en av sina favorituniformer, den för en officer för Chasseur à pied i det Kejserliga gardet. Han står i sitt arbetsrum i Tuilerierna. Wikipedia, Public Domain

Lyssna också på Napoleons uppgång och fall i det revolutionära Frankrike.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941 är en av de stora vändpunkterna i 1900-talets historia. Inte nog med att händelsen i sig är spektakulär så fick attacken på sikt enorma geopolitiska konsekvenser som fortfarande påverkar samtidens politik. Det var nu USA slutligen släppte taget om isolationspolitiken och blev en världspolitisk aktör. Men hur kommer det sig att Japanerna egentligen vågade sig på denna våghalsiga och banbrytande attack? Och på vilket sätt bidrog USA till detta diplomatiska haveri?

I denna nymixade repris om attacken mot Pearl Harbor samtalar historieprofessor Martin Hårdstedt med Peter Bennesved, doktor i idéhistoria.

Ur japans perspektiv befann man sig under 1930-talets slut i en rävsax. Efter framstötar i Manchuriet och Indokina beslutade västmakterna att införa ett oljeembargo mot Japan. Detta ledde till en desperat situation där krig i form av en överraskningsattack framstod som den enda lösningen. De diplomatiska förbindelserna via utrikesministern Hull resulterade inte heller i några framgångar och till slut beslöt man sig för att genomföra en räd mot USAs stillahavsflotta. Inspiration hämtades från britternas torpedattacker mot Taranto i Italien året innan, och från Heihachiro Togos attack mot Port Arthur under det Rysk-Japanska kriget 1904-1905.

Huruvida det skulle lyckas eller inte var inte på något sätt gudagivet och Japanerna tvistade in i det sista om detta var en rimlig väg fram. Mot alla odds lyckades man dock smyga sig fram till de Hawaiianska öarna. Sen smällde det.

Bild: Pearl Harbor, Hawaii. En liten båt räddar en sjöman från 31 800 ton USS West Virginia (BB-48), som brinner i förgrunden. Rök som rullar ut i midskepp visar var de mest omfattande skadorna inträffade. Lägg märke till de två männen i överbyggnaden. USS Tennessee (BB-43) är ombord.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sexdagarskriget inleddes i gryningen den 5 juni 1967, när Israel genomförde en av världshistoriens mest lyckade överraskningsattacker. Med hjälp av moderna franska jetstridsplan attackerade Israels flygvapen ett stort antal egyptiska flygbaser och slog ut mer eller mindre hela den egyptiska flygvapenarsenalen på bara timmar.

280 egyptiska stridsplan, varav 90 st sovjetiska MiG-21, och samtliga av Egyptens strategiska tunga bombflyg förstördes i attacken. Inte nog med det så genomfördes liknande flygräder mot Syrien, Jordanien och även Irak, samt ett otal luftstrider.

Inom loppet av ett dygn hade Israel tillskansat sig totalt luftherravälde över i princip hela Mellanöstern. Hur gick det till? I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Sexdagarskriget 1967.

Det framgångsrika överraskningsanfallet mot flygvapnet följdes av en snabb offensiv på marken, fördelat i tre kilar genom Sinai-halvön. Målet var att nå Suezkanalen i väster, men kanske än viktigare, att återta kontrollen av Sharm-El-Sheik vid Tiransundet för att på så vis återta kontrollen över sjöfarten sydöst ifrån Israel.

Anfallet över land blev precis som flygattacken mycket lyckad, men var helt beroende av att de egyptiska luftstridskrafterna var utslagna. Under den snabba förflyttningen västerut fanns få möjligheter att få stöd från israeliskt artilleri, vilket ställde krav på att flygvapnet skulle kunna understödja marktrupperna. Så länge egyptiskt flyg fanns tillgängligt skulle det alltså vara svårt att nå taktiska fördelar på marken. På det sättet var en lyckad flygattack helt avgörande för den israeliska framgången på land. Själva operation ”Focus”, som överraskningsanfallet skulle kallas, var också en välövad och välplanerad operation som hade diskuterats i flera år före det slutgiltiga anfallet.

Samtidigt som den israeliska offensiven började nå sitt mål i väst den 7-8 juni, nådde man också framgångar österut, i Jerusalem och med riktning mot Jordanien. Även nordöst sattes en omtalad offensiv igång – attacken mot Golanhöjderna i Syrien. Denna markstrid var betydligt mer komplicerad än den snabba ökenvandringen över Sinai, och stödet för en utbyggd offensiv mot Syrien var inte helt odelad, om än framgångsrik.

Att säga att kriget var koncentrerat till endast sex dagar är dock något av en överdrift. Sexdagarskriget föregicks av en 10-årsperiod av politiska spänningar och mängder av regelrätta krigshandlingar mellan Israel och dess arabiska grannar med ursprung ibland annat Suezkrisen 1956-1957. Vapenvilan skulle också följas av en period av ständiga avsteg och regelrätta utnötningsoffensiver fram till utbrottet av ett nästa krig – Oktoberkriget 1973, eller Yom Kippur-kriget som det också kallas.

Bild Israeliska stridsvagnar på frammarsch mot Golanhöjderna. juni 1967, Israels presskontor, CC BY-SA 4.0, Wikipedia.

Lyssna också på Oktoberkriget 1973 – när israelerna slogs för sin överlevnad.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Fortsättningskriget kom att handla om mer än att återta det Finland förlorat till Sovjetunionen under Vinterkriget 1939-40. Något Storfinland blev det aldrig då Finlands allierade Nazityskland förlorade kriget mot Sovjetunionen. Men Finland lyckades bevara sin självständighet genom att överge Tyskland i exakt rätt ögonblick.

Vinterkrigets fredsslut i mars 1940 hade lämnat ett djupt sår efter sig i Finland. Stora delar av Karelen hade avträtts och Hangö var ockuperat av sovjettrupper. De politiska förvecklingarna ledde till att Finland i juni 1941 deltog i det tyska anfallet på Sovjetunionen och återstod de områden som förlorats och till och med gick en bit längre öster om den gamla riksgränsen.

Under två år 1942 och 1943 stod fronten stilla. I juni 1944 kom det sovjetiska motanfallet efter det att det stod klart att Hitlertyskland var på väg att förlora kriget. Det sovjetiska anfallet ledde till ett finskt sammanbrott som kunde bromsas upp först väster om Viborg. Situationen var förtvivlad. Finland lett av Mannerheim lyckades trots allt lösgöra sig ur kriget och den 5 september 1944 inleddes vapenvilan och fredsförhandlingarna sattes igång.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden följer Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp sitt allra första avsnitt om Vinterkriget 1939-40 från november 2019 med en diskussion om Fortsättningskriget. Finland kom under året efter Vinterkriget och den tuffa marsfreden att alltmera bli indragen i tyskarnas förberedelser för anfallet på Sovjetunionen. Frågan är hur medvetet och varför de ansvariga, inte minst presidenten Ryti och överbefälhavaren Mannerheim, drog in Finland i ett nytt krig. Det gick att hävda att det var en fråga om att återta det som ryssarna utan rätt tagit 1940. Problemet var om det i verkligheten fanns andra bevekelsegrunder och hur ska vi uppfatta Finlands samarbete med Tyskland? Förde Finland ett separatkrig?

Den som vill läsa vidare kan med fördel ta sig an relevanta kapitel i Henrik Meinanders Republiken Finland - Igår och i dag(2012). Självklart är Väinö Linnas Okänd soldatrelevant även om den är fiktiv. Lättillgänglig om än med några år på nacken kan Allan Sandströms bok ge en överblick Fortsättningskriget: 1941-44(1991). Det finns dessutom på svenska för den lite mer hårdkokte två delar i trebandsverket Finlands krig(2000) som ger detaljerna. På engelska kan den samförfattade boken The continuation and Lapland Wars 1941-44(2016) vara en bra översikt.

Bild: Finska soldater på VT -linjen 1944. "Larm vid VT -linjestationerna."; Sot.virk. Uuno Laukka - https://finna.fi/Record/sa-kuva.sa-kuva-143060?lng=en-gb , Militärmuseum, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Amerikanska B-52:an Stratofortress har varit i tjänst sedan kalla krigets tidiga kärnvapenavskräckning. Tack vare dess storlek och aerodynamiska egenskaper har B-52 fortsätta att vara relevant. Så sent som 2021 användes B-52 över Afghanistan, och idag sägs 72 fortfarande vara i tjänst.

Från amerikansk synvinkel ledde inte andra världskrigets slut till ett minskat behov av strategiska bombplan, snarare tvärtom. Under kriget, såväl som efter, fortsatte sökandet efter nästa generations flygplan och flera varianter utvecklades som kunde bära framtidens kärnvapen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om B-52 Stratofortress

Flera varianter utvecklades under slutet av andra världskriget, och strax efter började Boeing tillverka B-47 Stratojet. Tillverkaren Convair fick även ett stort kontakt på B-36 Peacemaker. Men för chefen för SAC, Generalen Curtis LeMay, fanns det oklarheter vilken förmåga som bombplanen i framtiden egentligen behövde och, framförallt i fråga om räckvidd, bomblast och hastighet. Den sovjetiska förmågan i luften utvecklades också i snabb takt och snart var både B-47 och B-36 utdaterade framförallt på grund av sin dåliga räckvidd och hastighet.

Det fanns också oklarheter om vilka uppgifter som skulle krävas av ett nytt bombplan. Å ena sidan satsade USA stort på att öka sin avskräckande förmåga i form av kärnvapen under den här tiden, å andra sidan fanns det tendenser i samtiden som pekade på att även konventionella krig skulle utspela sig. Ett nytt bombplan skulle behöva tillgodose båda behoven, och samtidigt lämna utrymme för ny elektronik som behövdes vid navigering och för att hantera nya vapensystem.

1948 beordrades ingenjörerna på Boeing att inkomma med ett förslag på en modell som kom att bli B-52. Fyra år senare gjordes den första jungfruresan med de nya B-52:orna, och 1955 levererades de första till 93rd Bomb Wing i Kalifornien. Under de kommande 20 åren skulle modellerna finjusteras och sammanlagt byggdes ca 740 st B52,

Tack vare dess storlek och aerodynamiska egenskaper skulle B-52 fortsätta att vara relevant ända till idag. Kanske är det generalen Curtis LeMays framsynthet som gjorde detta möjligt. LeMays önskan var att skapa en plattform som kunde anta många olika roller. Räckvidden och den tunga lastkapaciteten har skapat möjligheter att följa med i vapenutvecklingen med vissa modifieringar.

Listan med kända militära operationer där B-52 Stratofortress har deltagit i är följaktligen lång, och sträcker sig från de tidiga kalla krigets kärnvapenavskräckning, till Vietnam, Desert Storm, Bosnienkriget och kriget i Afghanistan. Så sent som 2021 användes B-52 över Afghanistan, och idag sägs 72 fortfarande vara i tjänst.

Bild Ett amerikanskt flygvapen Boeing B-52F-70-BW Stratofortress från 320th Bomb Wing som släpper Mk 117 750 lb (340 kg) bomber över Vietnam. U.S. Air Force foto 020926-O-9999G-001 från USAFs webbplats, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Hitlertysklands fälttåg i öster inleddes den 22 juni 1941. Längs en front med gigantiska dimensioner anföll en miljonarmé starkare än något som någonsin dragit i fält.

Ledda av fyra pansargrupper skulle bolsjevismen besegras och Tyskland skaffa sig livsrum i öster. Det gick inte helt som den tyska krigsledningen och Hitler hade tänkt sig. Tyskarna förintade i stort sätt den sovjetiska armén i de västra delarna av Sovjetunionen. Trots detta tappade offensiven fart och stannade upp i början på december framför Moskva och Leningrad. Frågan varför har varit föremål för eftervärlden ända sedan dess – så också för detta avsnitt av Militärhistoriepodden.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden genomför Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett nästan terapeutiskt samtal. Barbarossa är ett ämne som delvis är svårt att närma sig eftersom det innehåller så mycket och har så många brutala och nästintill bisarra inslag. Mytbildningarna och romantiseringarna har varit många. Barbarossa skapar ångest hos många inte bara Militärhistoriepoddens programledare.

Förknippat med Barbarossa är inte bara de operativa och strategiska frågorna. Kriget som inleddes i juni 1941 var lika mycket en fråga om ideologi och förintelse. I kölvattnet på de framgångsrika tyska arméerna kom våldet, övergreppen, massakrerna av civilbefolkningen i de erövrade områdena. Motivet var att skapa livsrum – Lebensraum – för den överlägsna tyska rasen och hämta behövliga förnödenheter och råvaror till Tyskland. Bolsjevismen skulle utrotas och landen i öster skulle omvandlas för att föda den tyska befolkningen.

Frågan är slutligen varför tyskarna misslyckades att ta Moskva och Leningrad. Många faktorer har lyfts fram som vädret – den ryska leran i oktober, kölden i november och december – och felaktiga beslut av den tyska krigsledningen. Men var det verkligen det avgjorde? Sovjet hade enorma mänskliga resurser. Nya förband sattes upp och kastades in i striderna framför Moskva i november. Industri plockades ner och räddades österut. Vilket annat land som helst hade gett upp inför de massiva förlusterna under krigets första månader. Men inte den kommunistiska diktaturens Sovjet. Det var det som avgjorde.

Mycket är skrivet om Barbarossa. En innehållsrik och väl illustrerad bok på svenska är Christer Bergströms Operation Barbarossa – världshistoriens största fälttåg(2016). Denna kan kompletteras med till exempel David M. Glantz Barbarossa: Hitler´s invasion of Russia 1941(2001) och Johan Erickson Stalin´s war with Hitler Vol 1: The road to Stalingrad(1999).

Bild omslag: Tyska trupper vid Sovjetunionens gräns den 22 juni 1941

Bild:Tyska trupper strider med sovjetiska försvarare i staden Kharkov den 25 oktober 1941.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Våren 1863 var kriget mellan Nordstaterna och Sydstaterna långt ifrån avgjort. Det gick ändå att se vissa tecken på att kriget börjat luta över till Nordstaternas fördel. Det som brukar utpekas som vändpunkten i kriget är slaget vid Gettysburg i juli 1863.

Sammanlagt omkring 170 000 soldater drabbade samman i det som blivit inbördeskrigets mest berömda slag. Förlusterna i döda och skadade var förfärande. Mellan 45 000 och 51 000 under de dagar slaget pågick. Av dessa stupade åtminstone 8 000.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden resonerar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om amerikanska inbördeskriget från slaget vid Gettysburg i juli 1863 till Sydstaternas kapitulation i april 1865. Efter nederlaget vid Gettysburg blev situationen för Sydstaterna alltmera desperat. Nordstaternas mänskliga resurser och industriella kapacitet visade sig överlägsen. Handelsblockaden mot Södern ströp tillgången på vapen och andra viktiga produkter.

Trots att Sydstaterna var på defensiven i slutet av 1863 var kriget inte avgjort. Nordstaterna inledde en omfattande strategisk räd genom Södern ledd av generalen Sherman för att dela Sydstaterna, slå ut viktiga ekonomiska områden och ringa in sydstatsarméerna under Robert E. Lee i norr. Samtidigt belägrades Richmond och Petersburg och slutligen tvingades Robert E. Lee att kapitulera mot övermakten i april 1865. Då hade mer än 600 000 amerikaner fått sätta livet till och oskattbara ekonomiska värden förstörts.

Södern låg i spillror. Inbördeskriget har ännu idag aktualitet för många amerikaner. Minneskulturen har i vissa delar av Södern levt kvar och frodats. Den så kallade ”lost cause”-rörelsen har stundtals levt upp för att lyfta fram Söderns kamp för att försvara sin rättighet. Samtidigt kvarstår den svåra frågan om slaveriet. Många uppfattar ett försvar för Söderns kamp som ett direkt försvar för slaveriet vilket väckt diskussion och starka reaktioner ända in i vår egen tid.

Bild: Döda nordstatare på slagfältet i Gettysburg, Pennsylvania, fotograferad 5 eller 6 juli 1863 av Timothy H. O'Sullivan. Den här bilden är tillgänglig från United States Library of Congress's Prints and Photographs-avdelning under det digitala ID:t ppmsc.00168. Public Domain.

Lyssna också på Emigrationen till Amerika – när svenskarna blev anglosaxare.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

En av andra världskrigets mer dramatiska händelser var den brittiska jakten på det tyska slagskeppet Bismarck i maj 1941. Det tyska slagskeppet inledde en utbrytning på Atlanten den 19 maj och sänktes endast åtta dagar senare den 27 maj efter anfall från ett stort antal brittiska fartyg och marinflygplan. Under den korta operationen hann det tyska slagskeppet i en kort strid sänka brittiska flottans stora stolthet slagkryssaren HMS Hood i Danmarksundet.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved den dramatiska historien om sänkningen av ett av det största och mest fulländade slagskepp som byggts och satts i operativ tjänst. Men berättelsen är inte bara dramatisk utan hela händelsen ställer en rad frågor till eftervärlden. Vad var syftet med att till synes kasta bort ett så dyrt och stort fartyg i något som kan uppfattas som en självmordsattack? Vilken roll hade Bismarck och de tunga ytfartygen i andra världskrigets kamp om herraväldet över Atlanten? Och vem sänkte egentligen Bismarck – britterna eller den tyska besättningen?

Historien om Bismarcks sänkning är inte bara dramatiska utan genom att följa operationen och tankarna bakom Bismarcks utbrytning på Atlanten får vi inblickar i det strategiska spelet om Atlanten och försörjningen av den brittiska krigsinsatsen. De tyska slagskeppen hade inte som främsta syfte att utmana den brittiska flottan. För att kunna göra det krävdes större resurser. Istället kom de stora tunga tyska fartygen att användas för att bekämpa de allierades konvojer på Atlanten och tillsammans med ubåtarna strypa den brittiska försörjningen.

Den som vill veta mer om sänkningen av Bismarck kan läsa Burkard von Müllenheim-Rechbergs skildring Slagskeppet Bismarck(1983). Han deltog ombord på Bismarck och överlevde som artilleriofficer sänkningen. Endast 115 av mer än 2 200 besättningsmän överlevde. Ett annat boktips i den stor flora av litteratur om händelsen är Michael Tamelander och Niclas Zennertegs bok Bismarck kampen om Atlanten(2004).

Bild: Överlevande från slagskeppet Bismarck plockas upp till HMS Dorsetshire den 27 maj

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 12 april 1861 inleddes amerikanska inbördeskriget när de konfedererade öppna eld mot Fort Sumter utanför Charleston som hölls av unioniststyrkor. Krigsutbrottet hade föregåtts av en många år lång konflikt mellan stater som ville avskaffa slaveriet och stater som ansåg att det borde vara kvar.

Slavfrågan delade amerikanarna i norr och söder, men bakom denna ytliga konflikt låg djupare motsättningar som handlade om kultur, ekonomi och ideologi. Abraham Lincolns val till president ställde konflikten på sin spets eftersom han drev en tydlig antislavpolitik. De södra slavstaterna som bröt sig ur bildade Konfederationen och de stater som stod kvar blev Unionen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden behandlar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved amerikanska inbördeskrigets utbrott och kriget fram till slaget vid Gettysburg som av många brukar uppfattas som krigets vändpunkt.

De militära förutsättningarna var inledningsvis inte självklar på Nordstaternas sida. Det fanns visserligen strategiska faktorer som Nordstaternas stora befolkning och mer utvecklade industri, men Sydstaterna hade minst lika stor militär kompetens. I krigets inledning visade sig Sydstaterna ha en viss fördel av detta.

I krigets inledning inkallades manskap på båda sidor som hade liten eller ingen militär utbildning. Antalet officerare med militär yrkeskunskap var få. Ganska omedelbart visade det sig att de nya långskjutande infanterigevären och artilleriet gynnade försvarsstrid. Den som hann gräva ner sig eller gruppera med skydd hade en avgjord fördel.

I Europa uppfattade man att kriget var ett amatörkrig. Faktum är att amerikanska inbördeskriget var det första industriella kriget i den meningen att industriell kapacitet och nymodigheter som järnväg och telegraf spelade en stor roll.

Fram till våren 1863 höll Sydstaterna emot och kriget var långt ifrån avgjort. Sydstaternas mest framstående befälhavare Robert E Lee lyckades försvara Richmond och inleda en offensiv norrut mot Washington. Oroväckande för Sydstaterna på längre sikt var att Nordstaterna hade tryckt tillbaka Sydstaternas arméer i väst och erövrat Mississippifloden. Sydstaterna var därmed delade i två delar och snaran drogs sakta åt kring Södern. Kriget skulle sommaren 1863 kulminera i slaget vid Gettysburg.

Bild: Slaget vid Fort Sumter, som avbildats av Currier och Ives, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Luftlandsättningen på Kreta inleddes den 20 maj år 1941 av den tyska krigsmakten - den dittills största luftlandsättningen. Operation Merkurius var i full gång.

Över ön hoppade hundratals fallskärmsjägare och i glidflygplan seglade ännu fler ner mot de brittiska, nyzeeländska och grekiska försvararna. Det tyska flyget dominerade luften. Några dagar senare följdes detta upp med landsättningar sjövägen.

 I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer spektakulära operationerna under andra världskriget. Att genomföra operationen var ingen självklarhet utan föregicks av en hel del diskussioner inom den tyska ledningen. De tyska förberedelserna inför det förestående anfallet på Sovjet var i full gång och tog alla resurser. Varför satsade tyskarna ändå på denna operation? Var det Görings projekt? Ville han uppväga det tyska flygvapnets misslyckande i slaget om Storbritannien?

Luftlandsättningen på Kreta var ett vågspel som inledningsvis blev en blodig upplevelse för de tyska fallskärmsjägarna som föll i svår terräng eller rakt på försvararna. Först efter några dygn kunde tyskarna få ordentligt fäste på ön. Norr om Kreta utkämpades samtidigt strider till havs då brittiska sjöstridskrafter blockade de tyska landstigningsföretagen. Vad var det avgjorde kampen om Kreta och ledde till den slutliga brittiska evakueringen? Tysk förmåga eller brittiska tillkortakommanden? Vilka slutliga konsekvenser fick den tyska erövringen av Kreta för andra världskrigets förlopp och användandet av luftlandsättningsstyrkor? Detta och mycket annat tas upp i podden.

Vill man läsa mer om luftlandsättningen på Kreta finns Antony Beevors bok Kreta: erövring och motstånd. För den som vill läsa lite mindre är Peter D. Antills Crete 1941: Germany´s lightning airborne assaulti Ospreys militärhistoriska serie att rekommendera (finns även i en version på svenska). Titta även på boktipsen för poddavsnittet om erövringen av Balkan 1941 – händelserna hänger ihop.

Bild: Luftlandsättningen på Kreta. Tyska fallskärmsjägare landar på Kreta från transportflygplan Junker 52 den 20 maj 1941. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

24 juni 1859 inleddes Slaget vid Solferino mellan de allierade franska och sardinsk-piemontesiska arméerna mot den österrikiska armén. Slaget utvecklades på ett förvirrat och bit för bit sätt fram till lunchtid. Efter extremt kostsamma strider bröt fransmännen igenom det österrikiska centrumet på eftermiddagen. Mindre handlingar, inklusive en kraftfull fördröjning av den österrikiska generalen Ludwig von Benedek, fortsatte fram till mörkrets inbrott, vilket gjorde att fransmännen och piemonteserna var för utmattade för att förfölja de besegrade österrikarna.

De österrikiska förlusterna var enorma, med 14 000 man dödade och sårade och över 8 000 saknade eller fångade. Franco-Piemontesiska förlorade 15 000 dödade och sårade samt över 2 000 saknade eller fångar. Dessa tunga förluster bidrog till Napoleon III:s beslut att söka vapenvilan med Österrike som i huvudsak avslutade det andra italienska självständighetskriget.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Slaget vid Solferino.

Dessa blodiga händelser inspirerade Henri Dunant att leda rörelsen för att etablera Internationella Röda Korset. I dag finns det flera minnesmärken över händelserna som omger slagen, inklusive ett museum som visar uniformer och vapen från tiden och en krypta som innehåller benen från tusentals offer.

Dunant kunde aldrig glömma vad han såg och 1862 skrev han ner sina minnen från slaget, vilka nu finns tillgängliga i en ny svensk utgåva: Europas bortglömda blodbad. Minnen från Solferino. Boken var en enorm framgång för den redan förmögna författaren. Men framför allt kan det sägas att det aktivt bidrog till grundandet av Röda Korset och till den banbrytande Genèvekonventionen av 1864 om vård av de sårade i krig och skydd av civilbefolkningen.

Den mest skrämmande aspekten av Dunants observationer är inte vittnesmålet om själva slaget, utan "vården" av de sjuka och sårade efteråt. Hans beskrivningar av de primitiva behandlingsmetoderna, som mest bestod av opraktiserade amputationer och oändligt lidande och törst, är hjärtskärande och gruvsamma i sina detaljer.

Bild: Napoleon III instruerar sina vakter under marskalk Regnaud att storma Solferino

Adolphe Yvon - Eget arbete, Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Storbritannien år 1940 och tyskarnas misslyckande att erövra England fick stora konsekvenser för andra världskrigets utveckling. Det var 2000 stridsflygare som under några dramatiska månader höll emot det tyska anfallet.

”Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket” är Churchills klassiska uttalande om the few,det vill säga de drygt 2 000 stridsflygare som under de dramatiska månaderna sommaren och hösten 1940 lyckas hålla emot det tyska anfallet på Storbritannien.

Tyskarna inledde sommaren 1940 en luftoffensiv utan tidigare skådad omfattning mot de brittiska öarna. Som vi vet kom operationen att bli ett stort misslyckande. Men varför? Och vilka planer hade tyskarna egentligen? Hur kunde britterna stå emot?

Dessa frågor och mycket annat diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av Militärhistoriepodden som handlar om tyskarnas försök att knäcka britterna och tvinga Storbritannien till fred. Slaget om Storbritannien för samtalet in på luftkrigets villkor och del i krigföringen men även diskussioner kring flygteknik.

Tyskarnas misslyckande kom att få stora avgörande konsekvenser för andra världskriget. Ett brittiskt nederlag och kanske till och med en tysk ockupation av de brittiska öarna hade sannolikt kastat historien i en annan riktning. Slaget om Storbritannien var ett av de viktigaste skeendena under hela andra världskriget.

Bild: En tysk Heinkel He 11 bombplan över Surrey hamn i södra London den 7 september 1940. Wiki media, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sjuårskriget 1756-63 utkämpades på tre kontinenter och har därför kallats det första världskriget. I Nordamerika och Indien konfronterades Storbritannien och Frankrike i en kamp om kolonier och kontroll över världshaven. I Europa slogs Fredrick den stores Preussen på liv och död mot franska, ryska och habsburgska arméer.

Krigföringen på den europeiska kontinenten innebar något av en höjdpunkt för linjetaktiken och inte minst de välexercerade infanteribataljonerna och deras muskötsalvor.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Sjuårskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser främst i Nordamerika och Europa.

Konfliktens förhistoria är komplicerad och handlade om den tidens snabba skiftningar och nycker i utrikespolitiken. Preussen ställdes mot en överväldigande koalition av stater bestående av Habsburg, Frankrike, Ryssland och till och med Sverige. I botten på motsättningarna fanns Preussens uppkomst som militärmakt och seger över Habsburg under 1740-talet. På många sätt var det frågan om en maktuppgörelse inom det tyskromerska riket mellan kejsarmaktens Habsburg och utmanaren Preussen. Stöd fick Preussen endast av Storbritannien.

Till konflikten på kontinenten hörde även en uppgörelse mellan Storbritannien och Frankrike om kolonier och kontroll över handelsvägar över hela jordklotet. Främst kom kriget att föras i Nordamerika och i Indien. Britterna visade sig i slutänden överlägsna och kunde med kriget slutligen etablera sig som den främsta kolonialmakten på Frankrikes bekostnad.

På kontinenten kämpade preussarna mot övermakten och lyckades trots allt rida ut kriget utan att krossas. Inte minst berodde detta på deras militära förmåga och Fredrick den stores ledarskap även om segrar blandades med blodiga nederlag. Med sin taktiska förmåga och inte minst sin flexibilitet och ”sneda slagordning” vann Fredrick spektakulära segrar som vid Rossbach och Leuthen 1757 mot numerärt överlägsna arméer.

Litteraturtips är två titlar ur Ospreys serie: Simon Miller Rossback och Leuthen 1757(2002) och Daniel Marston The Seven Year´s War(2001).

Bild: General Wolfes död (1771), på Abrahams slätter, nära Quebec av Benjamin West; wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på Frankrike i maj 1940 chockade världen genom sin djärvhet och brutala effektivitet. De tyska pansarkolonnerna skar genom det franska försvaret och tvingade britterna till en dramatisk evakuering med stora förluster och i slutänden den franska arméns sammanbrott. Men varför var anfallet så genialt och smärtfritt? Vad låg bakom den tyska planeringen? Vad skapade den stora tyska segern: tyskarnas förmåga eller fiendens tillkortakommanden?

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an det stora dramatiska tyska anfallet på Frankrike. Som vanligt är avsnittet fullt av utvikningar, diskussioner och resonemang.

Den tyska pansartaktiken och användningen av koncentrerade pansartrupper skulle visa sig vara avgörande. Inför anfallet på Frankrike samlades tre starka pansarkårer med sammanlagt sju pansardivisioner för ett genombrytande anfall över floden Meuse mellan Dinant och Sedan. Men frågan är hur denna i efterhand geniala plan – Den gula planen – arbetades fram och vilka som låg bakom den. Går det att tala om en utarbetad blixtkrigstaktik under fälttåget mot Frankrike.

På motståndarsidan brottades de allierade med samordningsproblem mellan brittiska, franska och belgiska förband. På franska sida förlitade man sig på den starka befästningslinjen Maginotlinjen. De franska och brittiska stridsvagnarna var inte sämre än de tyska, men de användes på ett helt annat sätt än de tyska.

Bild: Erwin Rommel, i mitten, studerar kartor under kampanjen mot Frankrike i juni 1940. Bundesarchiv Bild 146-1972-045-08, Creative Commons. CC BY-SA 3.0 de

See acast.com/privacy for privacy and opt-out information.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tredje puniska kriget startade med att Karthago anföll Numidierna och Kung Masinissa i ett försök att stävja deras sakta maktövertagande i regionen. Trots att anfallet mot Numidierna blev ett fiasko, togs händelsen av Rom som intäkt för ett traktatsbrott, vilket ledde till att den romerska senaten beslutade att skicka militär bestraffningsexpedition till Karthago.

Allt var nu upplagt för ett tredje, och för Karthagos del, avgörande krig mot Rom. Målet, den här gången, var inte att sätta Karthago på plats, utan att för sista gången helt och hållet slå ut den Kartagiska ekonomiska maktbasen, inkluderat själva staden i sig.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det tredje puniska kriget och Karthagos förstörelse.

Efter att det andra puniska kriget hade avslutats år 201 fvt. var den Karthagiska staten underkuvad den Romerska republiken. Det överenskomna fredstraktatet innebar att Karthago inte längre fick föra anfallskrig mot andra stater, och inte heller var de tillåtna att hålla sig med fler än tio krigsskepp. I praktiken innebar det att den Romerska republiken styrde landets utrikespolitik. Situationen utnyttjades snart av Numidierna, ett kungarike som kontrollerade stora delar av nordvästra Afrika och som tidigare varit allierat med Karthago.

Det kan verka brutalt, men i bakgrunden låg en växande oro bland romerska senatsmedlemmar att Karthago var på väg att återuppbygga sin militära förmåga och ett ekonomiskt välstånd som kunde hota Rom. Det berömda citatet från Marcus Porcius Cato ” Carthāgō dēlenda est” (Sv. Övers: Karthago måste förstöras) härstammar från denna period i romersk utrikespolitik, och har sitt ursprung i Catos oro över Karthagernas välstånd efter ett besök några år före krigsutbrottet. Det fanns också andra omständigheter som tycktes peka på att den romerska republiken höll på att tappa greppet om Medelhavet. Dels skapade pågående krig på den Iberiska halvön oro och oreda i Romersk politik, dels pågick krig österut om makten över de grekiska stadsstaterna. Rom befann sig alltså i ett politiskt känsligt läge, som ansågs kunna nyttjas av konkurrerande stater.

Karthagerna ville dock tillfredsställa Rom initialt, och önskade ingen konfrontation. År 149, när den romerska flottan anlände till Utica strax norr om staden Karthago, erbjöd Karthagerna därför sina vapen och sina återstående skepp i en fredsgest. Efter att konsulerna krävde stadens evakuering insåg dock de styrande i Karthago vilka motiv som egentligen styrde Roms agerande – d.v.s. total förintelse. Nu påbörjades förhandlingar för att rädda staden. Slutligen övergick detta till en romersk attack och hårdnackat kartagiskt motstånd.

Bild: Romerska soldater som bemannar en katapult för en attack mot Karthagos murar, under belägringen som slutade i förstörelsen av Karthago 146 f.Kr. Cato den äldres berömda kommando, "Delenda est Carthago" (citerad i Pultarchs "Life of Cato") är huggen i träet på den enorma katapulten. Av Edward Poynter 1868, Public Domain.

Lyssna också på Det första puniska kriget och Det andra puniska kriget – Hannibals revansch

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Natten mot den 9 april rörde sig tyska trupper mot den danska gränsen och till sjöss mot ett antal viktiga norska hamnar. I Oslofjorden seglade sakta den tyska kryssaren Blücher tillsammans med två andra stora örlogsfartyg och ockupationstrupper mot den norska huvudstaden.

Den tyska planen var ett vågspel. Utanför den norska kusten låg delar av den brittiska flottan beredd att ingripa. Varför anföll Tyskland dessa neutrala nordiska länder? Varför ingrep inte britterna? Och varför lyckades den djärva planen?

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om de händelser som ledde till den tyska ockupationen av Norge och Danmark våren 1940. De följer utvecklingen från planeringen till dess att de sista norska trupperna hade lagt ner sina vapen i juni 1940.

Den tyska operationen mot Norge var den dittills största landstigningsoperationen och omfattade insats av mer än fyrtio örlogsfartyg, ett stort antal ubåtar och otaliga transportfartyg. I luften understöddes operation Weserübung av en stor tysk luftkoncentration och trupper luftlandsattes på flera platser – inte minst nära Oslo.

Men allt gick inte tyskarnas väg. I Oslofjorden sänktes kryssaren Blütcher genom ett enskilt initiativ av chefen på spärrfästningen Oscarsborg. Sänkningen fördröjde ockupationen av den norska huvudstaden och gav kungen och regering möjlighet att fly staden. Avslutningen på dramat kom i juni då Frankrike redan var på väg att slutligen få ge upp inför det tyska anfallet den 10 maj. Narvik blev platsen för de sista striderna i denna första fas av Norges ockupation.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Visby är ett av Sveriges historias mest mytomspunna slag, samtidigt som det var ett av de mest obetydliga ur ett geopolitiskt perspektiv. Medan slaget i sig har rönt stort intresse från historiker och arkeologer, huvudsakligen på grund av de fynd som gjordes under början av 1900-talet utanför Visbys gamla stadsmur, var slagets konsekvenser relativt små, ur ett vidare perspektiv.

Slaget hade sin upptakt i ett danskt försök att utnyttja en politisk oreda i Sverige och samtidigt återta makten från den tyska Hansan. Åren innan invasionen hamnade Kung Magnus Eriksson av Svearike i konflikt med sina söner om hur det växande kungadömet skulle skötas. Den yngre sonen Erik allierade sig med Valdemar Atterdag för att vinna stöd i utbyte mot skånska städer, men när Erik plötsligt dog i pesten och ingångna avtal tappade sin funktion beslutade Valdemar Atterdag att ta saken i egna händer och invadera skånelandskapen samt Gotland.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Valdemar Atterdags invasion av Gotland år 1361.

Konflikten mellan kungasönerna och den gamle kungen i Sverige gav Valdemar en enkel seger och under juli 1361 kunde han utan något motstånd avsegla mot Gotland för att där lägga under sig staden Visby.

En viktig orsak till att Gotland ingick i Valdemars planer var att Visby under denna tid var en viktig handelsstation och hade nära band med den tyska Hansan. Tack vare handeln över Östersjön var Visby en av de rikaste och mest folktätaste städerna i hela Skandinavien. Men detta lockade också tyska handelsintressen. Hansan eftersträvade tullfrihet och hade vuxit till sådan grad att den utövade stort inflytande över de nordeuropeiska kungahusen, Danmark och Sverige inkluderat. Genom att ta Gotland och staden Visby i besittning önskade Valdemar därmed få kontroll över den handel som gick i nordöst-sydvästlig riktning från finska viken ner mot Skåne och Öresund och samtidigt minska Hansans inflytande i regionen.

22 juli 1361 sägs det att landstigningen genomfördes, och den 27 juli stod Valdemar utanför Visbys murar. Slaget som sådant är relativt enkelt ur ett militärhistoriskt perspektiv. Valdemars här var betydligt mer välutrustad än vad de gotländska bönderna var. Trots detta tycks de ha varit någorlunda jämbördiga i fråga om storlek. Flera frågor kvarstår dock som ser till att slaget om Visby fortsätter att engagera, och mycket har vi att tacka de massgravar som finns kvar. Till exempel finns det frågetecken kring varför de begravdes utan att de avkläddes sina ringbrynjor och hjälmar, huggsåren tycks antyda att många blivit slagna i ryggen, och det finns en del frågor om varför borgarna i staden tycktes lämna saken åt de gotländska bönderna.

Bild: Utgrävningarna av massgravarna från slaget i Visby 1361. Wikipedia, Public Domain. (Sök efter Visby i mediearkivet hos Historia.nu)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring det lilla landet Finland. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm.

Men det blev inte som alla hade förutsatt. De kommande månaderna skulle världen chockas över hur finländarna mirakulöst kunde stoppa upp och fördröja den numerärt överlägsna sovjetiska armén som angrep på flera platser längs den långa östgränsen. I den finska ödemarken inringades och förintades hela sovjetiska divisioner av lätt utrustade skidburna finska patruller koordinerade av erfarna och skickliga finska officerare och befäl. Begrepp som ”motti” och ”ödemarkskrigare” flög över världen.

Men hur var detta egentligen möjligt? Sovjetunionen hade grovt missbedömt den finska motståndsviljan och dessutom misstolkat förutsättningarna för krigföring i de finska urskogarna. Från finsk sida handlade det inte minst om soldaternas vana vid kölden och en offervilja som många gånger saknade motstycke.

I första avsnittet av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet med Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria vid Umeå universitet

På de fyra månader finska vinterkriget pågick förlorade Finland 24 000 man i stupade. Det nationella oberoendet kostade. Den sovjetiska ledningen lärde sig också snabbt av sina misstag. Den slutoffensiv som sattes igång, riktad mot södra Finland på Karelska näset i slutet av kriget, förebådade kommande massiva sovjetiska anfall understödda av hundratals artilleripjäser, pansar och flyg. Finländarna tvingades söka fred inför hotet av att bli krossade. Marsfreden 1940 blev hård med territoriella avträdelser men Finland behöll trots allt sin nationella självständighet. Gränsen i öster flyttades västerut och tusentals finländare fick lämna sina hem. Hangö blev en sovjetisk militärbas.

Sverige var inte neutralt i kriget, men trots det inte krigförande. Vilka insatser gjordes från svensk sida för att stötta Finland? Hade det svenska stödet någon betydelse? Krigsmateriel och frivilliga gjorde insatser men frågan är om Sverige hade kunnat göra mer. Frågan är också vilka konsekvenser kriget fick och vilka slutsatser man drog av kriget på svensk sida. I avsnittet diskuterar programledarna något oväntade civilförsvarsaspekter som blev en konsekvens av kriget från svensk sida. Till exempel gav det relativt begränsade bombkriget näring åt svenska förberedelser för att skydda befolkningen vid eventuella angrepp.

Musik : Darklands av Jon Purdey, Storyblocks Audio

Bild: SA-kuva

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det svenska riket och det blivande ryska riket konfronterades tidigt när deras målsättningar krockade i det som idag är Finland. Denna tidiga medeltida kamp om inflytandet kom inte till ett definitivt slut, men i och med Nöteborgsfreden 1323 utstakades en gräns i öster Finland.

Vi vet idag att Ryssland systematiskt bedriver påverkansoperationer, underrättelseinhämtning och gör militärplanering för ett anfall på Sverige. Historiskt har relationen sett lite annorlunda ut med perioder av krig men också samarbete.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved hotet från Ryssland.

Bör vi vara rädda för Ryssland? Mot bakgrund av Ukrainakriget finns det anledning att fräscha upp minnet om de svensk-ryska relationerna.

Den kommande historien skulle komma att domineras av konkurrens och många krig. Först med Peter den store fick Ryssland övertaget och kunde tränga fram till Östersjön. År 1703 grundades St Petersburg, den blivande huvudstaden – det sannolikt viktigaste årtalet i Sveriges och Finlands historia. Från den tiden skulle Ryssland vilja erövra Finland vilket skedde slutgiltigt 1809.

Under första hälften av 1800-talet samarbetade Sverige och Ryssland mot Frankrike och relationerna var förhållandevis goda. Från Krimkriget på 1850-talet och längre fram under 1880-talet ökade spänningarna och ”rysskräcken” spred sig i Sverige. Under 1900-talet har den svenska hållningen varit misstänksam och under kalla kriget stod det ganska klart från vilket håll hotet kom även om det inte sades klart ut. I nuet framstår Ryssland som den enda makt som på allvar skulle kunna utgöra ett hot mot Sverige. Avsnittet avslutas med diskussion kring vad detta konkret innebär och vad vi har att vänta oss i framtiden.

Bild: Valaffisch från Högerns ungdomsförbund med texten "Envar som röstar på arbetarepartiet röstar för Moskva". Andrakammarvalet 1928 även kallat Kosackvalet. Nordiska Museet, Digitalt Museum, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tyska anfallet på Polen den 1 september 1939 var mer en chansning än vad man kan tro. Västgränsen låg till exempel öppen för ett franskt anfall och den tyska krigsplanen hade inslag av antaganden om polskt agerande som kunde ha slagit fel.

Den tyska krigföringen hade sina klara brister. Polackerna var dessutom bättre förberedda och hade en krigsmakt som var starkare än vad som ofta framhålls. Myterna är många så som den fortfarande repeterande berättelsen om polska kavallerister mot tyska stridsvagnar. I själva verket fanns det moment under det korta kriget som talar för att det hade kunnat bli mycket kostsamt för den tyska armén.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar professor Martin Hårdstedt och doktoranden Peter Bennesved sig an inledningen på andra världskriget. I centrum för samtalet står de många myter som har omgärdat Polenfälttåget och som fortfarande tas upp och berättas utan att de har så mycket med verkligheten att göra.

1 september 1939 inleddes andra världskriget i och med det tyska anfallet på Polen. Krigsutbrottet hade under sommaren 1929 föregåtts av ett utrikespolitiskt och diplomatiskt spel som inte minst omfattade den tysk-sovjetiska Molotov-Ribbentrop-pakten som innebar en uppgörelse om nonaggression och uppdelningen av Europa i intressesfärer.

Polen hade även fått garantier för sin suveränitet i händelse av ett krig av Storbritannien och Frankrike. Det tyska anfallet blev snabbt en framgång och har många gånger beskrivits i termer av blixtkrig. Men hur var det egentligen? Var Polenfälttåget en exempellös framgång mot en underlägsen motståndare?

Kriget avslutades med att Sovjet anföll och ockuperade de östra delarna av Polen. I krigets kölvatten kom sedan utrensningar och brutalitet mot civila. Föraningarna om polackernas och de polska judarnas exempellösa lidanden kom direkt – men det skulle bli betydligt värre.

Bild Omslag: Polska 7TP stridsvagnar i formation under de första dagarna av den tyska invasionen av Polen.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Atombomben är det enskilda vapen som haft störst påverkan på 1900-talets militärhistoria. Kärnvapen är från andra världskrigets slut fram till våra dagar fortfarande den avgörande faktor som sätter spelplanen för geopolitiken globalt.

Atombomben avslutade andra världskriget och kunde ha fått ett närmast mytologiskt symboliskt värde i efterhand. Men i samtiden betraktades atombomben i stort sett som en fortsättning på det bombkrig som redan pågick, även om tekniken för att lösgöra sprängkraften i sig, var ny.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden återvänder idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt till den avgörande veckan i augusti 1945 då atombomberna över Hiroshima och Nagasaki avslutade kriget i Japan. För att fira detta hundrade avsnitt av Militärhistoriepodden gästas vi också av journalisten Urban Lindstedt från Historia.nu.

USA:s bomboffensiver mot Japan hade pågått under lång tid, och en avgörande faktor här var dels utvecklingen av B-29 Superfortress, samt övertagandet av Marianaöarna mitt i Stilla havet.

Inte heller såg man framför sig att kriget skulle avslutas redan i augusti 1945. Striderna om Iwo Jima, Okinawa, Filipinerna, Guam och Marianaöarna pekade mot att den japanska kolonialmakten var helt och hållet inställd på att slåss in till döden, och om japanerna själva fick råda så skulle deras egna civilbefolkning också tas med i graven.

För de amerikanska styrkorna var den strategiska bomboffensiven över Japan därför en del i en långsam förbekämpning som syftade till att mjuka upp, förhindra och förminska motståndet på de japanska huvudöarna inför en amerikansk landstigning.

Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 6:e, respektive 9:e augusti måste därför sättas i perspektiv med de många bombräder som föregick, men också fortsatte efter. Atombomben betraktades också av vissa i princip som ett helt konventionellt vapen och som till exempel skulle kunna användas för att förbekämpa stränder inför landstigningar. Faktum är att konventionaliseringen var på god väg: man förberedde en tredje bomb som aldrig användes. En av andra världskrigets materiellt sett mest omfattande flygräder genomfördes mot Tokyo bara 5 dagar efter bombningen av Nagasaki, vilket också visar att atombomben inte ansågs vara avgörande ur ett militärtaktiskt perspektiv för att få slut på kriget.

Allt detta har konsekvenser för hur väst och öst kom att betrakta atombombens roll och funktion i det geopolitiska spelet under efterkrigstiden (läs gärna Michael Gordins bok Five days of augustför ett fylligt resonemang om detta). Vi glömmer gärna bort att atombomben under 1945 fortfarande var att betrakta som en fortsättning på den bombstrategi som redan var i rullning, och som sådan hade den nya tekniken ingen funktion utöver den makt som flygvapnet redan projicerade, även om vetenskapsmännen från Manhattanprojektet ansåg något annat. Att kärnvapnen sen skulle utvecklas till ett geopolitiskt maktmedel som skulle forma hela resten av 1900-talet var då något helt utanför befälhavarnas och de allierades blickfång.

Bild: Hiroshima i efterdyningarna av bombningen, U.S. Navy Public Affairs Resources, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på De hemliga svenska atombomberna.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid slaget vid Leipzig i oktober 1813 drabbade 400 000 soldater samman i det stora folkslaget vid Leipzig. Detta var Napoleonkrigens största slag och det största som utkämpades i Europa under de kommande 50 åren.

Fyra arméer med soldater från Ryssland, Preussen, Österrike och Sverige anföll från tre håll. I norr attackerade Nordarmén under den svenske kronprinsen Karl Johan. Slaget blev ett katastrofalt franskt nederlag och ledde till Napoleons abdikation i april 1814.

I denna nymixade repris tar sig Militärhistoriepodden denna gång an det som måste betraktas som Napoleonkrigens avgörande strid. Historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved tar lyssnarna med i utvecklingen från Napoleons nederlag i Ryssland 1812 till den slutliga katastrofen för den franske kejsaren vid Leipzig. Detta var det avgörande momentet i Napoleonkrigen. Waterloo-slaget två år senare bekräftade bara det som stod klart i Leipzig i oktober 1813: Napoleon och Frankrike var besegrat efter årtionden av krig.

I berättelsen om slaget vid Leipzig spelar den svenske kronprinsen Karl Johan en framträdande roll. Eftersom han var före detta fransk fältmarskalk och väl förtrogen med hur Napoleon tänkte fick han ett stort inflytande över den operationsplan som ledde till inringningen av de franska styrkorna vid Leipzig. Men Karl Johan var inte nödvändigtvis populär bland alla på den allierade sidan. Han sparade slugt de svenska trupperna för att ha dem till hands för kommande insatser. Mindre delar av den svenska armén deltog aktivt i slaget inte minst det svenska beridna artilleriet under Cardell.

Varför Karl Johan hade sparat de svenska trupperna blev uppenbart senare på hösten 1813. Den svenska armén marscherade norrut mot Danmark och hotade att besegra och erövra största delen av det danska kungariket. Den danske kungen tvingades i och med freden i Kiel i januari 1814 att avstå från Norge. Operationerna i Tyskland var sista gången svenska trupper deltog i ett krig på kontinenten. Karl Johans ställning som en av de allierades befälhavare var på många sätt kulmen på aktiv svensk krigspolitik i Europa.

Den som vill läsa mer om slaget kan med fördel leta rätt på boken Svenska slagfält(2003) som innehåller ett kort och kärnfullt kapitel om slaget. Två böcker på engelsk som är värdefulla är Peter Hofschroers Leipzig 1813: The Battle of Nations(1993) och Frederic Nautsch Maudes The Leipzig Campagne 1813(2013).

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget om Berlin skulle bli makabert. Den sovjetiske befälhavaren Zjukov var beredd att offra hundratusentals soldater i striderna för att så snabbt som möjligt ta Berlin. Staden var mer eller mindre en ruinstad och det var lätt för försvararna att gräva ned sig. Överallt fanns väl dolda försvarare, utrustade bland annat med handhållna antitank-vapen, så kallade ”Panzerfaust”.

I slutändan var den enda lösningen att likt striderna i Stalingrad och senare i Warszawa, att gå från hus till hus och rensa motståndet. Försvararna var också själva skickliga på att mörda sina egna. SS-trupper patrullerade gatorna på Hitlers direkta order för att omedelbart arkebusera och hänga alla soldater och medborgare som på något sätt antydde att motståndet var meningslöst.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden sätter professorn i historia Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved punkt för andra världskrigets europeiska krigsskådeplats med ett avsnitt om Berlins fall.

Den 16:e april 1945 korsade den 1:a vitryska armén floden Oder öster om Berlin tillsammans med sin befälhavare general Zjukov. Trots att det knappast var första steget i Röda arméns tyska offensiv kan det betraktas som startpunkten på den massiva operation som skulle bli slaget om Berlin under våren 1945.

Till väster befann sig de allierade, men efter motgångar under operation Market Garden samt förseningar på grund av den tyska Ardenner-offensiven, saknade de möjligheter att komma ifatt och möta upp de annalkande sovjetiska styrkorna.

I Berlin väntade resterna av Wehrmacht, SS och Hitlerjugend tillsammans med en av Hitler frambefordrad volksturm. Tillsammans utgjorde de en styrka på dryga 100.000 i Berlins kärnområde. Under riksdagshuset i den världsberömda führerbunkern satt även Hitler själv, tillsammans med Jospeh Goebbels, samt de officerare inom Wehrmacht och SS som fortfarande var vid liv och i stridbart skick. Det var förvisso ingen obetydlig försvarsstyrka, men avsaknaden av tung materiel och helt utan understöd från luften var alla chanser att överleva den sovjetiska anstormningen i princip obefintliga. Från öst vällde närmast 2,3 miljoner soldater in, varav 1,5 miljoner av dessa sattes in i anfallet mot Berlin och dess närområde, och med sig hade de tiotusentals av fältartilleri och pansarvagnar.

Bild: Det ikoniska fotot "Hissar en flaggan över riksdagen" av Yevgeny Khalde.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Alexander den Store den nya grekiska armén på export. I sin fars anda tog han sikte mot det Achaemediska imperiet och deras ledare Darius III. Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten.

Alexander har med sig har han en armé som består av peltaster, hopliter, och makedonskt, kavalleri, samt stor mängd ingenjörer och belägringsmaskiner. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

I detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Alexander den stores krigsföring och slaget vid Issus.

Sist Militärhistoriepodden var i den antika världen behandlade vi Peloponnesiska krigen och de persiska invasionerna. Krigföringen som Peter och Martin diskuterade var den så kallade hoplitkrigföringen, ett slags tungt infanteri med, till en början medborgarsoldater. Mot slutet av peloponnesiska kriget, som i princip var ett inbördeskrig mellan de grekiska stadsstaterna började det här mönstret dock ändras. De grekiska härarna blev mer blandade, och framförallt introducerades ett lätt och mer rörligt infanteri kallat peltasterna. Även kavalleri började användas under den här tiden.

Slaget vid Issus är egentligen det andra slaget i den här första kampanjen som pågick från 334 fk. till 330 till dess att Persepolis gav upp striden och Darius III tog till flykten. Det första slaget vid Granicus 334 innebar att Darius III förlorade mycket av den maktbas han byggt upp med lokala satraper i den västra delen av sitt rike. Dock var Darius IIIs flotta inte besegrad, och några marina styrkor hade Alexander i princip inte alls att tillgå i detta skede. Vid Issus hade Darius nu chansen att vända utvecklingen.

Den persiska hären lär ha varit betydligt större än Alexanders, men det fält där Darius bestämde sig för att bjuda till batalj var egentligen inte till hans stora armés fördel. Men den defensiva positionen bakom floden gav illusionen om att läget var fördelaktigt för Darius, eftersom Alexanders kavalleri och tunga infanteri skulle stöta på stora problem om de skulle försöka ta sig upp för flodbankerna. Ett klassiskt slag följde, men många frågor kvarstår vad gäller Alexanders taktik och agerande vid Issus, såväl som vid de andra slagen. Gränsen mellan dårskap och genialitet förblir tunn i fallet Alexander.

Bild Alexander mosaiken, Faunhuset, , Pompeii. Fotograferad av Berthold Werner, Naples National Archaeological Museum,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

När fredsfördraget efter första puniska kriget signerats 241 f.v.t. stod det klart att maktbalansen mellan den Romerska republiken och Karthago i grunden hade förändrats. Rom hade under det nästan 20 år långa kriget om Sicilien under det första puniska kriget utvecklats till en sjömakt i medelhavsområdet, medan Karthago hade förlorat sin flotta, blivit tvungna att betala ett enormt skadestånd, och politiskt och symboliskt förnedrats i grunden. På land hade dock Karthago egentligen inte besegrats av Rom, och snart föddes en idé i Karthago om att via fastlandet istället nå Rom och därigenom ta revansch. Särskilt angelägen var den unge Hannibal som ville hämnas sin fars och Karthagos öde.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt det andra puniska kriget.

Mycket talade för att Rom skulle vara känsligt om det anfölls norrifrån. Under perioden mellan det första och andra puniska kriget kämpade den romerska republiken med att freda de med Rom numera allierade stadsstaterna från de keltiska gallerna i de norra delarna av den italienska halvön. Samtidigt hade Karthago allt mer etablerat sig i på den Iberiska halvön och därifrån byggt upp en maktbas med tillgång till både soldater och resurser. Genom att utgå från den spanska östkusten, och på vägen alliera sig med de keltiska gallerna tänkte sig Hannibal således att läget för en marsch genom den norra Medelhavskusten, genom alperna, och ner till Rom var mycket gynnsamt. Med sig hade Hannibal ca 50000 man, varav 40000 var infanterister och 9000 bestod av kavalleri.

Hannibals kalkyl skulle visa sig vara helt rätt. Trots att marschen genom alperna blev kostsam för hären lyckades Hannibal överraska och i grunden slå de arméer som den Romerska republiken lyckades uppbåda på sitt eget territorium. Vid tre avgörande slag slog Hannibal de romerska arméerna i grund, varav det mest kända är slaget vid Cannae, år 216 f.v.t. Att vinna slagen är dock inte samma sak som att vinna krigen, och under 20 års tid skulle Hannibal bli sittande i den södra halvan av den italienska halvön i väntan på ett avgörande. Att vinna stöd bland stadsstaterna och därigenom splittra Roms allianser visade sig också vara svårt när de förde keltiska galler med sig i leden. Hatet mot Hannibals allierade och rädslan för Roms repressalier var antagligen större än de fördelar en frigörelse skulle innebära.

Rom beslutade sig så småningom att tolerera den Karthagiska härens närvaro och började driva kriget dels med gerillataktiker, och dels mot periferin i stället. Genom att slå mot Hannibals underhållslinjer, och till slut föra kriget till den afrikanska nordkusten istället, blev Hannibal snart isolerad och tvungen att lämna. Avsaknaden av en Karthagisk flotta som kunde understödja Hannibals krigsföretag visade sig till slut vara avgörande, samtidigt som Rom hela tiden förvägrade Hannibal något definitivt avgörande.

Bild: Målning av slaget vid Zama av Cornelis Cort, 1567. Wikipedia, Public Domain,

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I oktober 1899 utmanade de två små boerrepublikerna Transvaal och Oranjefristaten det stora mäktiga brittiska imperiet. Det som på förhand föreföll vara avgjort blev en mycket mer utdragen och jämn kamp än vad någon hade kunnat föreställa sig.

Britterna var påtagligt dåligt förberedda för att möta en motståndare med effektiva vapen och en kreativitet som det tog tre år för britterna att komma underfund med. När freden slutligen kom 1902 hade britterna mer än 200 000 man i Sydafrika och deras förluster kunde räknas till mer än 40 000 stupade och skadade.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Sydafrika i imperialismens tidevarv. Boerna som utvandrat från inte minst Holland till den brittiskdominerade kapkolonin skulle under 1800-talets första årtionden kolonisera områden norr om den brittiska kolonin och grunda två Boerrepubliker.

Boerna hölls samman av viljan att få bestämma över sig själv, religiös tro och föreställningar om den vita rasens överlägsenhet över svarta människor. I kampen med naturen och inte minst zulunationen stärktes deras sammanhållning. Om det inte hade varit för den brittiska imperialismen och upptäckten av först diamantfyndigheter och senare guld hade boerrepublikerna nog fått vara ifred.

I Kapkolonin arbetade brittiska imperialister som Cecil Rhodes för att annektera boerrepublikerna och få kontroll över diamantfyndigheterna och guldet. Boerna accepterade inte britterna som fullvärdiga medborgare. De ville till varje pris motarbeta brittiskt inflytande. Friktionerna och motsättningarna ledde 1881 till väpnade konfrontationer som boerna faktiskt vann. När saken återigen ställdes på sin spets 1899 förklarade boerna ledda av presidenten i Transvaal Paul Kruger krig och inledde anfall in på Kapkolonins territorium för att krossa den brittiska ställningen i Sydafrika.

Inledningsvis kunde 30 000 boer framgångsrikt inleda belägring av brittiska städer: Kimberley, Ladysmith och Mafeking. Britterna satte direkt igång en styrkeuppbyggnad av trupper från Europa. Men de inledande försöken att snabbt krossa boerna och undsätta de belägrade städerna blev blodiga misslyckanden. En stridstaktik med täta formeringar på öppna ytor som knappast hade förändrats sedan Napoleonkrigen fick katastrofala konsekvenser. Britternas yrkesarmé led blodiga nederlag. Boerna var visserligen militärt dåligt utbildade, men vana att hantera vapen och goda ryttare. De rörliga boerkrigarna med sina högklassiga mausergevär och Kruppkanoner från Tyskland sköt bort britterna på avstånd innan de kunde utnyttja sin numerära överlägsenhet och effektivitet i närstrid.

I slutänden kunde boerna trots allt inte vinna kriget. Britterna tryckte in hundratusentals soldater och lärde sig sakta att hantera boernas stridstaktik. De stora slätterna och järnvägslinjerna skyddades av blockhus och taggtråd. Civilbefolkningen stängdes in i koncentrationsläger. Snart var Boerrepublikerna ockuperade och belägringarna av de brittiska städerna hävda. Boerna övergick till gerillakrigföring, men det hela var en hopplös uppgift. 1902 kom freden och boerna fick acceptera brittisk överhöghet.

En bra bok på engelska är Thomas Pakenhams The Boer War som ger en hel del nya infallsvinklar. Churchill har gett ut My Early life (finns översatta till svenska) i vilken han berättar om sina upplevelser under Boerkriget.

Bild: Döda britter efter slaget vid Spion Kop år 1900. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Ardenneroffensiven inleddes av tyskarna den 16 december 1944. Motoffensiven gick västerut genom Ardennerna med målet att ta Antwerpen, splittra de allierade styrkorna, slå av deras underhållslinjer och återta avfyrningsplatserna för V2-raketerna. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Två anfallskolonner med reorganiserade pansardivisioner körde de första dygnen bokstavligen över de oerfarna och hårt slitna amerikanska divisioner som stod i deras väg. Det dåliga vädret spelade tyskarna i händerna. Det var i princip endast vid staden Bastogne som blixtinkallade förstärkningar av 101:a luftlandssättningsdivisionen kunde hålla emot.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden skildrar och diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved de dramatiska veckorna kring jul 1944 då Tysklands sista motoffensiv skakade de allierade.

Tysklands rustningsindustri hade under ledning av Albert Speer lyckats få fram ny materiel – inte minst stridsvagnar och flygplan. Förbanden hade dessutom fyllts på och en del av förlusterna sedan landstigningen i Normandie och den sovjetiska offensiven hade ersatts. Men det var de sista resurserna som sattes in.

Alla förband var heller inte av en kvalitet som i krigets inledning. De pansardivisioner under Sep Dietrich och Hasso von Manteuffel som skar genom de allierades linjer var av högst kvalitet, men de Volksgrenadier-divisioner som följde upp bakom var svaga.

Till en början insåg inte de allierade fullt ut vidden av den tyska offensiven, men Eisenhower fattade mycket snart beslutet att flytta fram mekaniserade divisioner norr och söder om den inbuktning som den tyska offensiven hade skapat i den allierade frontlinjen. Dessa förstärkningar kunde när den tyska offensiven kommit till ett stopp på grund av hårdnackat motstånd, drivmedelsbrist och det faktum att det allierade flyget åter kunde sättas in när vädret blev bättre.

Striderna genomfördes med stor brutalitet. I den lilla franska byn Malmedy begick tyska SS-förband den 17 december en massaker på amerikanska soldater. Amerikanarna hämnades vid Chenogne på nyårsdagen. ”The Battle of the Bulge” som kampen för att stoppa och slå tillbaka den tyska Adenneroffensiven kallades kom att bli det blodigaste slag som den amerikanska armén utkämpade under andra världskriget. Förlusterna uppgick till mer än 50 000 man stupade och sårade. På den tyska sidan var förlusterna ännu större och inte minste blev antal förstörda stridsfordon på sikt kännbara. Efter Ardenneroffensiven återstod för tyskarna att försöka försvara sig och hålla Rhen. Tre månader efter att striderna hade ebbat ut i slutet av januari kapitulerade Tyskland.

Bild: Tyskt militärfoto som beslagtagits av amerikansk militär Originalbeskrivning: "En tysk soldat, tungt beväpnad, bär ammunitionslådor fram med följeslagare i territorium som tagits under deras motoffensiv. Belgien, december 1944." En medlem av Kampfgruppe Hansen, de överföll och fullständigt förstörde den amerikanska 14:e kavallerigruppen på vägen mellan Poteau och Recht.

Lyssna också på Warszawaupproret 1944 – när tyskarna dödade 200 000 med Stalins goda minne.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I mer än 700 år var större delen av dagens Spanien och Portugal en del av den arabiska världen. Den muslimska kulturen gör sig fortfarande påmind i de södra delarna av Spanien. Den kristna återerövringen tog flera hundra år och avslutades dramatiskt 1492 med det kristna intåget i Granada och fästningspalatset Alhambra.

Krigföringen dominerades av de talrika befästa städerna som många gånger var svårintagliga för dåtidens arméer. Arméerna var små och striderna begränsade i omfattning. Det är svårt att beräkna arméernas storlek men mellan 10 000 och 12 000 man deltog i den slutliga belägringen av Granada 1491.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved med lyssnarna till Spanien och berättar om den sannolikt viktigaste perioden i Spaniens historia. En av de avgörande förutsättningarna för att den kristna återerövringen skulle vara möjlig var föreningen av dåtiden starkaste kungariken på den Iberiska halvön: Kastilien och Aragonien. Genom giftermålet mellan Ferdinand och Isabella skapades inte bara ett starkt kungadöme utan även en stark militärmakt.

Den arabiska krigföringen gick ut på att genomföra snabba räder med lättare bågbeväpnade hästburna trupper mot begränsade delar av motståndarens trupper – inte att ställa upp på ett slagfält i linjer och slåss i slutna formationer. För besökare på Costa del Sol kan det vara intressant att noter att Marbella var en muslimsk flottbas och många av de nuvarande städerna Cordoba och Malaga har ett tydligt muslimsk arv.

Det sista kriget om Granada pågick i tio år mellan 1482 och1492. Krigföringen var starkt säsongsbetonad och skedde under sommarhalvåret. För att kunna erövra den sista muslimska utposten Kungariket Granada krävdes att de kastilianska och aragonska trupperna anlade vägar söderut. Stora delar av arméerna användes för att skydda underhållstransporterna och förstöra motståndarsidans matförråd och skördar.

Belägringarna av de otal små städer med sina befästningar ledde sällan till regelrätta stormningar utan försvararna gav upp efter att ha blivit inneslutna efter förhandlingar. Den i stort sett ointagliga fästningsstaden Ronda, idag ett välkänt turistmål, gav till exempel upp 1485 efter förhandlingar.

Avgörande i kriget blev vapenteknikens framsteg. Intressant nog introducerade araberna i Spanien redan på slutet av 1200-talet krutet, raketer och kanoner till västerlandet, men det var de kristna som i Spanien först utvecklade ett verkligt effektivt belägringsartilleri. En del muslimer tjänstgjorde som instruktörer på den kristna sidan. Antalet artilleripjäser ökade och inte mindre än 179 artilleripjäser fanns att tillgå 1494 på den kristna sidan.

Slutet på konflikten och den slutliga erövringen skedde den 1 januari 1492 då den muslimske härskaren Boabdil symboliskt överlämnade nycklarna till Alhamra till Ferdinand och Isabella. Återerövringen av den iberiska halvön från muslimerna – La Reconquista – var därmed avslutad och Europa hade fått en ny kristen stormakt.

Lyssna också på Det mytomspunna Konstantinopels fall 1453.

Bild: Ögonblicket då Boabdil, som var den sista Nasrid-kungen i Granada, kapitulerade staden Granada 1492 och överlämnade nycklarna till de katolska monarkerna, Isabel I från Kastilien och Fernando II av Aragon. Av:        Francisco Pradilla y Ortiz (1848–1921), Public Domain, Wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under mitten av 1970- och 1980-talet genomgick den svenska Försvarsmakten mer eller mindre ett stålbad av rationaliseringar och neddragningar. Samtidigt utvecklade vi ett av världens mest kompetenta multiroll stridsplan JAS Viggen. Detta plan har blivit till en symbol för Sveriges förmåga i luften under det så kallade ”andra” kalla kriget fram till Sovjets kollaps.

Samtidigt vittnar det faktum att Viggen aldrig blev en kärnvapenbärare om att Sveriges ambitioner under denna period inte längre passade med vare sig plånboken eller de övriga supermakternas egna intressen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om 1970- och 1980-talets så kallade ”försvarsdoktrin” och vad den egentligen grundade sig i.

Fram till 1960-talets mitt hade Sveriges försvar varit inriktat på ett periferiförsvar med syfte att mota storskaliga invasionsförsök från någon närliggande stormakt. Till detta låg en politisk inställning som syftade till neutralitet i krig och alliansfrihet i fred. Att försvara en sådan säkerhetspolitisk inställning var endast möjligt om Försvarsmakten gavs stora resurser. I själva verket kan den svenska militära styrkeuppbyggnaden sägas vila på den enorma ekonomiska expansion som Sverige genomlevde under de så kallade rekordåren. Efterkrigstidens ”neutralitetsvakt” gjordes möjlig tack vare pengarna som flödade in. Det rådde också politisk konsensus i försvarsfrågan under socialdemokratiskt ledarskap. Den militärtekniska utvecklingen pekade under tidigt 1950-tal också i samma riktning som tidigare, bara det att planen blev snabbare och bomberna starkare.

Under mitten av 1960-talet kom dock mycket av dessa grundförutsättningar att ändras. Pengarna tog slut när tillväxten bromsade in. Den politiska konsensusen som tidigare rådigt luckrades upp när Försvarsmakten äskade egna kärnvapen (1970-talets offentliga politiska debatt om kärntekniken spelade in i detta), och den tekniska utvecklingen gick nu tillbaka mot konventionella scenarion där mekanisering och kvalitativ förmågehöjning blev allt viktigare. När pengarna började ta slut kunde inte längre alla få vad de ville ha och striderna om försvaret blev åter ett faktum. Samtidigt skönjdes en ökad sovjetisk närvaro i Östersjön med nya ubåtar och i centrala Europa var man mycket oroad över en förnyad Sovjetisk konventionell styrkeuppbyggnad som tycktes överskugga allt vad NATO kunde åstadkomma. USA skulle inte heller tillåta Sverige att anskaffa kärnvapen.

Men skulle ett nytt storkrig egentligen betyda en fullskalig attack mot just Sverige, eller skulle endast en mindre styrka sättas in mot Skandinavien? En svår fråga blev då vad det nya spetsflyget egentligen skulle vara? Om det inte skulle bli ett attackflyg med kärnvapenkapacitet, vad skulle det i stället bli? Skulle det understödja ett djupförsvar, eller skulle det stoppa fienden till havs? Det som kom att bli 1970-talets och 1980-talets försvarsdoktrin lämnar inga vettiga svar på de här frågorna och idag framstår det militära resonerandet under perioden i stort sett som en efterhandskonstruktion. Det svenska försvaret nedmonterades till att passa den plånbok som gavs, och de krigsscenarier man såg framför sig anpassades till vad man kunde klara av. Av de 600 JAS Viggen som man önskade sig, blev det bara 300. Det fick helt enkelt räcka.

Bild: JAS Viggen 37, Wikipedia, Creative Commons.

Lyssna också på Sverige och det kalla kriget : Hela världens kalla krig (del 1)

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Rysk-Japanska kriget är för många idag ett relativt okänt krig, trots att det under sin samtid klassades som en av de mest avgörande konflikterna sedan Napoleontiden. Det var första gången i modern tid som en asiatisk stat lyckades i grunden besegra en europeisk stormakt.

Japan, som hade genomgått den stora Meiji-restorationen visade nu upp vad de var kapabla till på land och till sjöss och lyckades genom det avgörande slaget vid Tsushima få överhanden. Ryssland, som gick in i konflikten med gott självförtroende, fick sluta fred som ett förnedrat land helt utan flotta och med en inrikes situation på randen till total kollaps.

I den nymixade reprisen av avsnitt 49 av Militärhistoriepodden tar sig idéhistorikern Peter Bennesved och Historikern Martin Hårdstedt sig ann Rysk-japanska kriget.

Många menar att kriget också förebådade första världskriget. Det var ett av de första industriella krigen, och landkrigföringen runt Port Arthur påminde till stor del om det skyttegravskrig med artilleriunderstöd som senare skulle bli legio under första världskriget. Till havs bedrevs kriget med stora pansarklädda slagskepp, men även nymodigheter som torpedbåtar och undervattensminor introducerades nu. Mest känt är slaget vid Tsushima, japans ”Trafalgar”, där Admiralen Heihachiro Togo förde den japanska flottan till seger med en kombination av överlägsen teknik och skickligt manövrerande.

Trots att kriget slutade till Japans favör fick japanerna dock lära sig att man kan vinna kriget men förlora freden. Händelserna runt rysk-japanska kriget ledde därmed inte heller till att de stora konflikterna kring japans nyorientering under 1900-talet löstes. Detta problem skulle så småningom ledda fram till händelserna vid Pearl Harbor 35 år senare.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Striderna vid Sävar och Ratan den 19-20 september 1809 är de hittills sista inom det nuvarande Sveriges gränser. Kriget mot Ryssland som hade pågått sedan februari 1808 hade utvecklats katastrofalt för Sverige. Finland var ockuperat och fredsförhandlingarna med Ryssland var redan igång i Fredrikshamn.

För att vinna fördelar i de pågående förhandlingarna bestämde sig den svenska krigsledningen för att försöka besegra den ryska armékår som stod i Umeåtrakten i Västerbotten. En svensk expeditionsstyrka som utgjorde rikets sista reserver landsteg vid Ratan norr om Umeå den 17 augusti 1809. När den svenska kåren marscherade söderut träffade den på ryssarna vid Sävar och ett av krigets blodigaste slag utkämpades. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden ger sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i kast med en riktigt klassisk militärhistorisk händelse. Expeditionen till Västerbotten 1809 och de båda slagen vid Sävar och Ratan tillhör vår svenska militärhistorias mest intressanta händelser. Det betyder inte att slagen är kända hos en bred allmänhet utanför södra Västerbotten.

Expeditionen till Västerbotten och landstigningen vid Ratan var en prestation. En landstigning är alltid ett vågspel och en komplicerad typ av militära operationer. Den 17 augusti landsteg mellan 5 000 och 6 000 svenska soldater i den lilla kustbyn Ratan några mil norr om Umeå. Landstigningskåren marscherade söderut och möttes av en rysk kår på morgonen den 19 augusti. Ett förvirrat slag utvecklade sig som den svenske befälhavaren Wachtmeister beslutade att dra sig ur. Han fruktade att ryssarna var på väg att gå runt honom och falla honom i flanken eller ryggen. Den efterföljande striden vid Ratan den 20 augusti lade Ratans by i spillror. Ryssarna undkom norrut och kriget var de facto över. I de avslutande fredsförhandlingarna i september 1809 drogs gränsen vid Torneå älv.

Bild: Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett av krigets blodigaste slag. Striderna fortsatte vid Ratan dagen efter. Bilden visar slaget vid Ratan av Carl Gustag Gillberg. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under Oktoberkriget anföll en koalition av arabstater staten Israel den 6 oktober 1973. De arabiska styrkorna var förkrossande numerärt överlägsna med fördelen av överraskningsmomentet. Mirakulöst klarade den israeliska krigsmakten trots stora förluster att på några dygn stabilisera fronten vid Golanhöjderna och på Sinai och ytterligare några dagar senare inleda en motoffensiv.

Avvärjningsstriderna som utfördes av delar av 7.pansarbrigaden och Barakbrigaden på Golanhöjden tillhör de mest häpnadsväckande som något förband genomfört. På slagfältet möttes några av de då modernaste stridsvagnar: Centurion och T-62. Kriget var på många sätt en spegelbild av kalla kriget och motsättningen mellan de båda supermakterna USA och Sovjet. Runt hörnet lurade en kärnvapen insats.

I denna nymixade repris av Militärhistoriepodden tar sig Martin Hårdstedt och Peter Bennesved an det hårdaste kriget mellan arabstaterna och staten Israel. Den judiska staten stod aldrig så nära sin utplåning.

Den överdrivna tron på underrättelsetjänstens förmåga att förutspå ett arabiskt anfall visade sig katastrofal. I Israel firades det judiska nyåret och de flesta soldater var hemförlovade. Det skydd som återstod vid Suezkanalen och på Golanhöjden visade sig vara för svagt för att i längden klara att stå emot. Det israeliska flyget hade dessutom inte den överlägsenhet som i tidigare konflikter utan mötte plötsligt effektiva sovjetiska luftvärnsrobotar.

Oktoberkriget utkämpades inte isolerat mellan arabstaterna och Israel. Tvärtom var kriget en synnerligen tydlig del av kalla kriget. Sovjet stödde arabstaterna med materiel och instruktörer. Utan detta stöd hade aldrig arabstaterna kunnat mäta sig militärt med det USA-stödda Israel.

Trots att arabstaterna under kriget hade ett tydligt numerärt övertag och större mängd stridsvagnar kom Israel att snabbt vända de första dagarnas katastrof till seger i kriget. Det går inte bara att förklara detta med stöd från USA. Den israeliska krigsmaktens slogs för att rädda nationen. Golda Meir den israeliske premiärminstern uttryckte att Israel slogs för att överleva medan araberna slogs endast för att förgöra israelerna. På så sätt fanns det en stark motivation på israelisk sida. Dessutom var den israeliska krigsmakten välutbildad och hade en mängd officerare och befäl som kunde fatta egna beslut och motivera sina soldater. Ett exempel på det är de israeliska stridsvagnscheferna som ledde striden stående i sina vagnar med öppen taklucka. Förlusterna bland dessa vagnschefer blev därför mycket stora.

Vill du läsa mer om Oktoberkriget finns det anledning att rekommendera Simon Dunstans bok i svensk översättning Yom Kippor: oktoberkriget 1973 (2007) som även innehåller en särskild del om Centurionstridsvagnen.

Bild: Israeliskt artilleri slår syriska styrkor nära Valley of Tears under Yom Kippur-kriget / oktoberkriget 1973, Wikipedia,

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 1 augusti 1944 inledde polska hemmaarmén ett uppror mot de tyska ockupanterna i Warszawa. Upprorsmännen var övertygade om att de efter några dagar skulle få understöd av den sovjetiska armén som stod på andra sidan floden Wisla. Det kom ingen hjälp. Istället dränktes upproret i blod.

Några av andra världskrigets värsta övergrepp på civila utfördes av tyska SS-förband under den ökände Oskar Dirlewanger, Wehrmacht och tyska hjälptrupper. Himmler gav ordern: ”Likvidera dem i tusental”. Närmare 200 000 människor beräknas ha dött och staden Warszawa förstördes systematiskt efter det att upproret ebbat ut.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av andra världskrigets mörkaste kapitel. Polska hemmaarmén var en av de sista verkliga maktfaktorerna inne i Polen för den polska regeringen som befann sig i exil i London. Sammanlagt omfattade den underjordiska armén i Polen hundratusentals män och kvinnor som bedrev partisanverksamhet mot tyskarna. Det var dessa polska patrioter som inledde upproret i augusti 1944.

Polackerna var hopplöst dåligt beväpnade och utrustade. Endast drygt 2 000 av de stridande hade vapen när upproret startade. Trots att tyskarna överraskades kunde inte polackerna ta alla de anfallsmål man hade planerat. Redan från början blev de polska styrkorna uppdelade i olika stadsdelar och hade svårt att kommunicera. Tyskarna förde in förstärkningar och började brutalt slå ner upproret. De tyska trupperna utgjordes till största delen av SS-förband, bland annat Oskar Dirlewangers regemente, och kollaboratörer som stred för Nazityskland. De tyska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp när Warszawa meter för meter återtogs.

En av de största frågorna i efterhand är varför den sovjetiska armén inte anföll och kom polackerna till undsättning. Det står tämligen klart att det handlade om att Stalin gärna såg att upproret slogs ner eftersom det representerade krafter kopplade till exilregeringen i London. Stalin hade sin egen kommunistiska polska regering som han ville sätta in i Polen efter kriget. Polska hemmaarmén fångades i ett cyniskt spel som handlade om maktpolitiken mellan öst och väst, Man kan därför säga att Warszawaupprorets öde var ett av de första tydliga tecknen på kalla kriget.

Bild: Warszawaupproret: En upprorsman observerar Krakowskie Przedmieście, genom den demolerade muren i St. Korsa i riktning mot ul. Copernicus. I bakgrunden hyreshus nr 10, 8 och 6 i Krakowskie Przedmieście, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Så blev vanliga medelålders män massmördare i Hitlers raskrig.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Bland de mest kända grekiska stadsstaterna är Aten och Sparta. Tack vare ett rikt och välutvecklat skriftspråk med många överlevda texter, i kombination med en rad nutida arkeologiska fynd så vet vi ganska mycket om hur krigen under dessa århundraden tedde sig.

I detta avsnitt 46 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt djupare i dessa antika fenomen. De går igenom såväl stadsstaternas struktur, ekonomiska förutsättningar, såväl som hopliternas utrustning och den krigsmentalitet som rådde. På vägen hanterar vi också kända händelser som slaget vid Marathon, Salamis, Mantinea, och den fatala atenska expeditionen till Sicilien (ett antikt ”Barbarossa”?) under Peloponnesiska krigets höjdpunkt.

Vi har en klar bild över hur både samhället och krigföringen organiserades, är stadsstaterna i antikens Grekland. Det fanns ett stort antal av dem, utspridda över kust och landområdena runt Egeiska havet.

Perioden mellan ca 500-300 år före vår tideräkning är också en mycket intressant period vad gäller krigskonstens utveckling. Det som har beskrivits som en av de viktigaste fördelarna med den västerländska krigföringen, disciplinen, har ett tydligt ursprung i de grekiska stadsstaternas sätt att kriga.

Grunden i det antika Greklands militära organisation var hopliten. Hopliten var alltid en man och medborgare i någon stadsstat. Beväpnad med ett längre spjut, en sköld och ett kortare svärd, formerades hopliterna i så kallade falanger.

Falangen var en kompakt fyrkantsformation i flera led med fördelen att de tillsammans med sina kamrater bildade en sköldmur med en svärm av utstickande spjutspetsar. Exakt hur falangstrider gick till vet vi inte, men klart är att grekerna uppvisar en enastående disciplin och taktiskt tänkande som fick stora konsekvenser för dem själva och omvärlden. Deras förmåga att hålla ihop sina trupper och slås till siste man ledde till en rad häpnadsväckande segrar mot bland annat det enorma Persiska imperiet, men det ledde också till svårigheter när greker möte greker i strid. Hur skulle man ta krigskonsten vidare när falang mötte falang, och hur skulle framgångarna till land omsättas till framgångar till havs?

Bild: Chigi-vas med hopiliter som håller sköldar och svärd. Wikipedia, Public Domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det första puniska kriget pågick i tjugo år innan något resultat kunde nås. Kriget böljade fram och tillbaka. Medan Rom dominerade landkrigföringen på Sicilien och tvingade Karthagerna till gerillataktiker, dominerade Karthagerna till sjöss och såg till att landstriderna aldrig blev definitivt avgörande.

Först när den Romerska Republiken lärde sig att hantera sjökrigföringens konst, byggde en stark flotta och fick vindarna på sin sida, skulle kriget nå någon form av slut. Det sista stora slaget under första puniska kriget år 241 f.v.t. var också ett sjöslag. I mars detta år, vid Siciliens västra spets, nådde konflikten sin kulmen genom slaget vid de Egadiska öarna, varefter ett fortsatt krig blev omöjligt för Karthago.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar idéhistorikern Peter Bennesved och historikern Martin Hårdstedt det första puniska kriget mellan republiken Rom och det puniska handelsimperiet Karthago, 261-241 f.v.t.

Tiden efter Alexanders död 323 före vår tideräkning präglades länge av ständiga maktkamper mellan de olika kungarikena runt Medelhavets östra delar. Det som en gång varit ett Makedonskt imperium under Alexander bröt samman i flera riken som slogs för att befästa sina positioner och få inflytande över viktiga handelsvägar.

Det var huvudsakligen de östra och grekiska kungarikena, Ptolemaierna och Karthagerna som utgjorde de huvudsakliga spelarna i denna maktkamp runt Medelhavet. Under mitten av 200-talet f.v.t. kom dock detta att förändras radikalt. I väst klev republiken Rom fram och grep makten över hela den italiska halvön. Denna nya maktspelare skapade friktion i området som snart skulle leda till nya krig, krig som skulle leda Rom från att vara en liten stadsstat i Medelhavets periferi, till att bli ett imperium i sin egen rätt.

Krigets direkta orsaker var rotad i Roms expansion. Under 260-talet f.v.t. befann sig den grekiska stadsstaten Taras på italienska halvöns sydöstra spets isolerad och under hårt tryck från den romerska republiken. I desperation vände sig Taras österut till den grekiska kungen av Epiros, Pyrrhus. Pyrrhus såg en möjlighet till grekisk expansion västerut genom Taras bedjan. Republiken Rom visade sig dock inte vara någon lätt motståndare och snart var republiken och Pyrrhus involverade i ett krig som inte ledde någon vart. När Pyrrhus drog sig tillbaka förtvinade Taras under Roms tyngd och nu fanns inte längre några buffertzoner mellan Rom Karthago kvar. När sedan det karthagiska inflytandet över Sicilien kom i gungning var konflikten mellan dessa stormakter ett faktum. År 261 f.v.t. bröt kriget ut.

Bild: Detalj från Ahenobarbus-reliefen som visar två romerska fotsoldater från andra århundradet f.Kr. Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Vid 1800-talets mitt förändrades fokus för många västerländska stater. Napoleonkrigen var över och en relativ fred rådde i Europa. För Storbritannien och för USA var dock förutsättningarna väldigt annorlunda från tidigare. USA var sedan slutet på 1700-talet en självständig stat och hade under 1800-talets början expanderat västerut och snart lagt under sig hela den nordamerikanska kontinenten. Storbritannien hade som en konsekvens av Napoleonkrigen klivit fram som den dominerande sjömakten och i processen tagit besittning av ett antal viktiga sydostasiatiska kolonier.

För att vidare expandera och för att konsolidera denna nya situation hamnade nu Kina och Japan i blickfånget. Britterna ville utöka importen av kinesiska varor, och USA ville från sin västkust etablera förbindelser med både Kina och Japan för att själva utmana den brittiska handelshegemonin. Valfisket runt japanska sjön var ytterligare en faktor. Problemet var bara att både Kina och Japan, som sedan urminnes tider fört sin egen agenda och agerat under helt andra geopolitiska förutsättningar, var helt ointresserade av att utveckla samarbete med de stora imperierna. Storbritannien, USA, Ryssland och Frankrike blev visade dörren, och hänvisades till ett fåtal hamnar med begränsat utbud. I längden skulle det visa sig ödesdigert.

Dessa förutsättningar, å ena sidan västerländska imperiesträvanden, å andra sidan kinesisk och japansk isolationism är grunden för de två konflikter som detta nymixade avsnitt av Militärhistoriepodden handlar om.

I slutändan skulle västerländsk teknologi i kombination med skrupelfri smuggling, handelskrig, utpressning och direkta militära aktioner, visa att västerländska imperier var fullkomligt överlägsna. Både Kina och Japan fick se sig själva förnedrade inför brittisk och amerikansk list och vapenskrammel. I Kinas fall skulle högmodet kosta dem stor blodspillan, och för japans del blev konsekvensen förnedrande intrång och inhemskt politiskt tumult.

Kina och Japan är dock två helt olika typer av stater, och skulle hantera mötet med de västerländska imperierna på olika sätt. Emedan den ena kollapsade under trycket, skulle den andra vända ut och in på sig själv för att själv snart kliva fram som en betydande militärstat med imperiedrömmar. För händelserna under 1900-talet blev dessa utvecklingslinjer, med rötter i europeiska kolonialsträvanden, helt avgörande.

Bild: Det 98:e fotregementet vid attacken mot Chin-Kiang-Foo (Zhenjiang), den 21 juli 1842, som påverkade Manchu-regeringens nederlag. Akvarell av militärillustratören Richard Simkin (1840–1926). Wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Sepoyupproret i Indien bröt ut maj 1857 när indiska soldater i brittisk tjänst gjorde myteri. Den tändande gnistan var rykten bland de muslimska och hinduiska soldaterna att papperspatronerna till de nya infanterigevären var insmorda med ko- och grisfett. Eftersom man måste bita av patronens pappersdel vid laddning kom soldaterna i kontakt med fettet som de ansåg var en hädelse.

Upproret blev våldsamt och ledde till en blodig uppgörelse mellan britterna, som tvingades kalla in förstärkningar, och de indiska soldaterna. Omkring 6 000 britter dödades och så många som 800 000 indier. Städer lades i ruiner. Bestialiska övergrepp skedde från båda sidor i konflikten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av de mest våldsamma upproren i den brittiska kolonihistorien. Bakom upproret låg inte bara religiösa föreställningar och missnöje bland indiska soldater, så kallade sepoyer, utan konflikten gällde i grund och botten ett mer spritt hat mot britternas kolonialpolitik. Inte minst hur britterna lade sig till med indiska landområden och beskattade den indiska befolkningen. Indien administrerades inte av den brittiska staten utan av British East Indian Company. Det fanns ett vidspritt missnöje mot kompaniets administration.

Militärt kom upproret att kretsa kring de regementen inom främst den Bengaliska armén som i de norra och nordöstra delarna av Indien intog städer och inledde krig mot britterna. Dehli blev utsatt för den mest förödande belägringen som när kriget var över hade förvandlats till en grushög. Kriget innebar omfattande mord och våld mot civila.

Myteristerna gick hänsynslöst fram mot den brittiska befolkningen. Britterna hämnades med omfattande massakrer och avrättning av myterister. Först 1858 kunde britterna få full kontroll över Indien igen.

Upproret kom att prägla relationen mellan indierna och den brittiska kronan under de kommande årtionden av 1800-talet. Efter kriget införde den brittiska kronan direktstyre från London. För många indier uppfattades det som var ett myteri för britterna som ett första befrielsekrig och därmed ett steg mot den självständighet som kom efter andra världskriget.

Bild: Attack av myterister på Redan-batteriet i Lucknow, 30 juli 1857, Okänd konstnär, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Det brittiska imperiets uppgång och fall.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den ryska ockupationen av Finland 1713-21 kallas för Stora ofreden. Namnet är passande eftersom civilbefolkningen på olika sätt fick utstå mycket stora umbäranden – särskilt under åren 1713-14.

Stora delar av Österbotten föröddes som en del av en militär strategi att hindra den svenska armén från att kunna hitta förnödenheter och operera mot den ryska ockupationsmakten. I de våldsamheter som de ryska soldaterna utförde ingick våldtäkter, tortyr, kidnappning och mord. Tiotusentals människor lämnade dessutom sina hem på flykt undan ryssarna. Åland tömdes i stort sätt helt på sin befolkning.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om en av de mer våldsamma perioderna i Finlands och Sveriges historia.

Stora nordiska kriget pågick och den ryska tsaren Peter den store var efter det svenska nederlaget vid Poltava 1709 fast besluten att slutligen knäcka det svenska väldet i Östersjön. Problemet var att ett anfall för att ta Stockholm och tvinga Sverige på knä måste ske via södra Finland.

I Östersjön härskade den svenska örlogsflottan. Efter ett misslyckat försök 1712 satte ryssarna in sin nybyggda och nyutbildade galärflotta längs den finska kusten. 1713-14 erövrades Finland och avgörande strider utkämpades vid Storkyro i februari 1714 och vid Hangö udde på sommaren samma år. En mångårig ockupation inleddes som fick stora konsekvenser för civilbefolkningen fram till freden 1721 i Nystad som avslutade den långa krigsperioden.

Det svenska riket var i detta skede av Stora nordiska kriget oförmöget att försvara Finland med mer trupper än de som redan fanns inom riksdelen. Det föranleder frågan om det svenska riket övergav Finland. Faktum är att det aldrig kom särskilt stort stöd från de styrande i Stockholm som hade ansvaret under kungen Karl XIIs frånvaro i Turkiet.

Kopplade till plundringen och skövlingen var underhållsproblemen och krigföringens villkor i fattiga och glest befolkade områdena i Finland. Vägsystemet var för dåligt för att kunna erbjuda transportleder och tillgången på mat knapp. Ryssarna tvingades att föra in stora mängder förnödenheter till Finland för att kunna hålla sin mer än 20 000 man starka ockupationsarmé vid liv. Stora delar av den spannmål som fördes till Finland kom sjövägen och transporterades längs kusten till den framryckande ryska armén.

Den hittills bästa boken om Stora ofreden är skriven av den finske historikern Christer Kuvaja När Finland stod i brand. Rysshärjningarna 1713-1721(2020). I den hittar man allt man behöver veta om denna dramatiska period. Även Göran Erikssons bok Slaget vid Rilax 1714är lättillgänglig.

Bild: En kosack i tjänst av Józef Brandt, wikipedia, public domain.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 17 september 1944 inleddes luftlandsättningen av mer än 34 000 allierade soldater ur tre luftlandsättningsdivisioner över Holland. Målet var de tre flodövergångarna vid Eindhoven, Nijmegen och Arnhem. Erövringen av broarna skulle bana väg för en allierad offensiv som i förlängningen var tänkt att avsluta kriget några månader. Det blev inte så. I stället utvecklades striderna kring Arnhem till ett blodigt misslyckande.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp till diskussion den klassiska operation Market Gardensom luftlandsättningsoperationen kallades. Marketvar luftlandsättningen och erövringen av de tre övergångarna: 101:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen skulle ta Eindhoven, 82:a amerikanska luftlandsättningsdivisionen Nijmegen och 1:a brittiska luftlandsättningsdivisionen Arnhem. Längs den huvudlandsväg som gick norrut förbi de tre flodövergångarna skulle 30:e armékåren anfalla.

Huvudsyftet med operationen var att genomföra ett snabbt genombrott av de tyska linjerna och nå över Rhenfloden för att kunna ringa in Ruhr och om möjligt få ett slut på kriget. I det allierade högkvarteret var det främst Montgomery som förordade operationen och tanken på en spjutspetsoperation trots riskerna. Eisenhower och hans underlydande Bradley och Patton ville i stället gå fram på bred front och kanske med Patton i spetsen slå mot Saarområdet direkt österut. Ett ytterligare alternativ som diskuterats i efterhand hade varit att rensa vattenvägen från Engelska kanalen mot Antwerpen för att säkerställa underhållet. Det skulle visa sig att detta blev av stor betydelse längre fram.

Montgomery lyckades övertyga Eisenhower och operationen inleddes den 17 september. Inom några dygn tog de allierade broarna vid Eindhoven och Nijmegen. Vid Arnhem körde britterna fullständigt fast. Det visade sig att två tyska SS pansardivisioner stod i området för reorganisering och dessa kunde med understöd av andra tyska förband förhindra att de allierade tog bron vid Arnhem. Trots förstärkningar av en polsk luftlandsättningsbrigad gick det inte att ta bron. Den 25 september tvingades återstoden av den 1:a brittiska luftlandsdivisionen att dra sig ur. Endast 2 000 man återkom. 1 000 stupade och 6 000 togs som fångar. Operationen hade misslyckats – det blev en bro för mycket.

Bild: Brittiska fångar vid Arnhemsbron. De är orakade efter fyra dagars strid – vattentillgången var knappt under striden. Bundesarchiv Bild 183-S73820, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Efter lunch den 21 oktober 1805 bröt den brittiska flottan in i den fransk-spanska flottans linje utanför Kap Trafalgar. I spetsen för anfallet seglade det stora linjeskeppet HMS Victory med amiralen Nelson ombord. Det som sedan utspelade sig är ett stycke klassisk sjökrigshistoria.

Kriget till sjöss under Napoleonkrigen avgjordes till brittisk fördel i och med Nelsons förkrossande seger över den fransk-spanska flottan vid Trafalgar. Hotet om en fransk invasion av de brittiska öarna var därmed undanröjt. Historien om slaget vid Trafalgar blir inte sämre av att hjälten själv Nelson stupade och fördes hem i en tunna med brandy.

I den nymixade reprisen av avsnitt 42 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig ann ett av sjöhistoriens mest berömda och betydelsefulla slag. Slaget utgör slutpunkten på de stora seglande linjeskeppens epok. Under 1800-talet skulle teknikutvecklingen så småningom göra dessa artilleriplattformar i ek obsoleta.

Britterna inledde med från 1805 en mer än hundra år lång dominans på de sju haven. Napoleon behärskade visserligen ännu ett årtionde kontinenten, men britterna lade grunden till ett världsomspännande kolonialimperium.

Nelson var på många sätt en innovatör när det gällde sjökrigstaktik – även om han byggde vidare på förändringar som satts igång av andra. Han valde att bryta mönster och förlita sig på den brittiska flottans avgjorda kvalitativa övertag över sina motståndare. Inte minst hade de brittiska fartygen ett effektivare artilleri med mer välövade besättningar. Till det kan läggas en överlägsen förmåga att segla i formation och samordna attackerna på en motståndare som dessutom många gånger uppträdde passivt.

Mycket har skrivits om Trafalgar och Nelson för att inte tala om Napoleonkrigen. Ur den digra högen av litteratur går det ändå att föreslå Alan Schoms bok Trafalgar. Countdown to battle 1803-1805 (1990) och Roger Knights The Pursuit of Victory. The Life and Achievement of Horatio Nelson(2006). Lite kortare med bra skisser i Ospreys serie Angus Konstans Horatio Nelson. Leadership, Strategy, Conflict(2011) och Gregory Fremont-Barnes Trafalgar 1805(2005).

Bild: Slaget vid Trafalgar av J. M. W. Turner kombinerar flera händelser vid slaget i en tavla.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Under sitt fälttåg i öst ledde Alexander den store sin framgångsrika här allt närmare Indien. Förutsättningarna var nu annorlunda från tidigare både för Alexander själv, och för hären. Det persiska imperiet var i grunden krossat och Alexanders nemesis Darius var besegrad.

Alexanders löfte om att straffa perserna för deras härjningar i den grekiska övärlden hade uppfyllts, så när Alexander nu blickade österut återigen och försökte nå havet på andra sidan kontinenten var motivet snarare världsherravälde.

Föreställningen om hans egen oövervinnerlighet var den stora drivkraften. Förutsättningarna för att föra krig i dessa fjärran länder var också andra, och den makedonska hären mötte andra former av motstånd. Så småningom skulle Alexanders hybris också möta verkligheten och snart fick hären vända hem.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om Alexanders sista fälttåg i öst och fram till hans död år 323.

Vandringen österut utgick från Persepolis år 330, men den skulle inte bli vad Alexander hade tänkt sig. Trots att det persiska imperiet var besegrat blev den makedonska hären ansatt av mindre folkgrupper genom gerillataktiker och överfall. Belägringar av motståndsfästen tog mycket tid. Först mot 326 f.v.t. , efter långa och komplicerade episoder i Bactrien och Sogdiana, områden i det som vi idag kallar för Afghanistan och Uzbekistan, kunde Alexander nå Indusdalen och de många bifloder som löpte tvärsigenom landskapet mellan Himalayas bergskedja och den indiska oceanen.

I detta område kom Alexander att möta motstånd i mer organiserad form. Vid floden Hydaspes, samma år, stod också ett av Alexanders mest välkända slag mot den Indiske rajan Poros och hans son, ihågkommit bland annat för mötet med indiska stridselefanter. Återigen skulle Alexanders aggressiva kavalleritaktik, understödd av den täta och stabila makedonska falangen, visa sig framgångsrik. Med segern vid Hydaspes var områdena runt Indusdalens bifloder vunnet för Alexander.

Efter slaget vid Hydaspes nådde dock Alexander vägs ände i både praktisk och symbolisk bemärkelse. På vägen tillbaka till Persepolis och Babylon är det en annan Alexander som träder fram. Vid floden Hyphasis, en av de sista bifloderna till den stora indusfloden blev Alexander tvungen att vända hemåt efter att de makedonska soldaterna började tala om myteri. Det stod då klart att världens slut var längre bort än vad man känt till. Alexanders megalomani mötte här verkligheten, och svaret blev att börja den långa återvandringen. På vägen hem fortsatte dock motgångarna. Alexander blev svårt sårad och tappade sin förmåga att delta i striderna på det sätt som han tidigare gjort. Kanske den största av utmaningar mötte Alexander i den Geodriska öknen på väg västerut mot Persepolis igen där det sägs att tre fjärdedelar av hans här dukade under i hettan och i brist på förnödenheter.

Bild: Alexander i stridens hetta, detalj av det berömda "Slaget om Alexander" (mosaik, Pompeji, ca 150-100 f.Kr., troligen baserad på en modell från 300-talet), Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Karl X:s vandring över Stora och Lilla Bält vintern 1658 är en av de mest mytomspunna händelserna i svensk historia. Kungens hela armé hängde i vågskålen. Den framgångsrika marschen genom Jylland och kapitulationen av fästningen i Fredriksodde under 1657 riskerade att gå fullständigt om intet om marschen misslyckades. Men om isen höll, ja då låg Köpenhamn och Själland öppet.

Den danska kungen Fredrik III förhandlingsposition i ett sådant läge skulle bli förödande dåligt. Vintern var ju kallare än vanligt, med vädret var nyckfullt. Skulle isen hålla?

I den nymixade reprisen av avsnitt 40 av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved Karl X:s danska krig. Hur ska man egentligen se på Karl X:s danska krig? Var han en maktfullkomlig imperialist, eller var han en tidig skandinavist? Och varför är vi så måna om att diskutera framgången 1658 och tåget över bält, när allt höll på att gå om intet bara året efter? Man kan också fråga sig om inte myten om tåget över bält har lett till en överskattning av de svenska och danska kungarnas roller i sammanhanget. Kanske var det egentligen de europeiska stormakterna som hade sista ordet i Fredrik III och Karl X avgörande fejd.

Episoden har varit ett återkommande tema bland historiker, och många har diskuterat Karl X strategi och vägval, de risker han tog, och på vilka grunder han fattade sina beslut. Vansinnigt nog lyckades hela operationen utan några avgörande förluster, och väl framme i Själland kunde kungen signera ett förödande fredstraktat för dansk del, den så kallade freden i Roskilde. Skåne, Blekinge och Halland blev nu svenskt och skulle förbli det för ”evinnerlig tid”. Aldrig hade Sverige varit större och starkare än nu.

Samtidigt går det inte att rygga för det romantiska draget i berättelsen om händelserna 1658. De praktiska omständigheterna i sig, men även skildringarna i efterhand öppnar för frågor om svensk stormaktspolitik i Norden och gentemot de nya landskapen.

Bild: Karl X Gustaf (1622-1660) efter slaget vid Iversnaes av Johann Filip Lemke, public domain, wikipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Slaget vid Lund den 4 december år 1676, mellan en svensk armé ledd av Karl XI mot en danska armé under Kristian V, brukar räknas som det blodigaste slaget i Nordens historia. Dagen efter slaget utgjorde markerna norr om Lund en makaber syn. Döda soldater och hästar överallt. Många av soldaterna plundrade på sina kläder.

Utgången av slaget brukar av många uppfattas som stunden då skånelandskapen räddades åt den svenska kronan. Danskarnas nederlag innebar i förlängningen att kriget kunde avslutas.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an en riktig klassiker i svensk militärhistoria – slaget vid Lund 1676.

Sverige hade åren före slaget blivit indraget i krig på kontinenten som ett led i rikets allians med Frankrike. Kriget på kontinenten gick inte så bra för Sverige. I detta läge passade Danmark 1675 på att förklara Sverige krig. Målet var att återta de 1658 förlorade skånelandskapen. Läget var gynnsamt. På Sveriges tron satt den oprövade unge Karl XI. I maj 1676 krossades den svenska flottan vid Ölands södra udde. En landstigning i Skåne genomfördes den 29 juni 1676.

Den danska armén ockuperade snabbt Skåne och endast Malmö var kvar i svenska händer. På den svenska sidan var läget ansträngt. Armén hade misskötts under Karl XI:s förmyndarregering.

Man funderade på två alternativ. Antingen drogs den svenska armén tillbaka och gick i vinterkvarter längre norrut. Fördelen var att styrkorna kunde byggas upp och goda förberedelser för ett fälttåg våren 1677 kunde göras. Nackdelen var att hela Skåne sannolikt skulle falla i danskarnas händer. Det andra alternativet var att stanna kvar med den numerärt underlägsna svenska armén i Skåne och spärra vägen för danskarna till Malmö.

Det blev det sista alternativet som genomfördes. Danskarna hade gått i vinterkvarter norr om Lund och den svenska armén gick även den i kvarter för att spärra vägen mot Malmö. Ganska snart insåg den svenska ledningen att armén höll på att tyna bort i de usla kvarteren. Beslut om att våga ett slag mot danskarna togs de första dagarna i december. Den 4 december marscherade den svenska armén mot det danska lägret. Slaget vid Lund hade inletts. Allt sattes på ett kort.

Bild omslag: Karl XI under slaget vid Lund, målning av David Klöcker Ehrenstrahl från 1682. Kungen bär en loskinnsfodrad rock, gula älghudshandskar, hatt med en liten sädeskärve och rider på Brilliant. Tillskrivs: David Klöcker Ehrenstrahl - www.nationalmuseum.se, Wikipedia, public domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Dansk-tyska kriget år 1864 eller andra slesvigska kriget blev på många sätt en katastrof för den danska nationen. Kriget reducerade Danmark ytterligare och slet bort de tyska hertigdömena som var ekonomiskt rika och befolkningstäta.

Danmark hade sedan mitten av 1600-talet succesivt tappat landområde efter landområde. Efter 1814 var Danmark ett ”lilleputt”-imperium bestående av de atlantiska öarna (bland annat Island), de danska öarna och tre hertigdömen i söder.

I nationalismens tidevarv skapade tanken på en tysk nation problem i hertigdömen som hade en i huvudsak tyskspråkig befolkning. Ett krig hade redan utkämpats 1848-51 då Slesvig och Holstein hade gjort uppror för att vinna självständighet från den danska kronan. Då hade den danska armén segrat och Danmark hade fått stöd av bland annat Sverige. År 1864 blossade motsättningarna upp igen, men denna gång ställdes Danmark ensamt mot upprorsarmén stödd av Preussen och Österrike. Det kunde bara gå på ett sätt.

I avsnitt 38 av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om det kanske största traumat i danska historia – nederlaget år 1864. Hur kunde det gå så illa? Varför utmanade Danmark de tyska staterna istället för att hitta en politisk kompromiss med sina hertigdömen?

Den danska krigsmakten gick i krig 1864 med en stark tro på sig själv. Kriget skulle visa sig att det danska självförtroendet var total missbedömning. Armén tvingades omgående utrymma försvarsverken vid Daneviken i Slesvig. En försvarslinje som uppfattades som ointaglig. På detta bakslag följde den hopplösa striden vid Dybbølns skansar som den 18 april 1864 avslutades med en blodig preussisk stormning. Den udde som skansarna försvarade var det sista lilla område som danskarna höll av sina hertigdömen. De danska skansarna hade veckorna före stormningen skjutits sönder till grushögar av det moderna bakladdade och räfflande preussiska artilleriet.

Vad räddade danskarna från totalt nederlag och utplåning? I dansk självförståelse skapades en myt kring 1864 som talade om att offret på slagfältet räddade nationen. I verkligheten avgjordes kriget i mindre utsträckning på slagfältet. Det var stormakterna och inte minst britterna som räddade Danmark. Preussarna och österrikarna stoppades och förlusten stannade vid en inkorporering av de tre tyska hertigdömena i det som sex år senare skulle bli det tyska kejsardömet. Kriget 1864 har en större dimension. Det var en viktig del av den tyska enandeprocessen som dirigerades av den tyske rikskanslern Otto von Bismarck och verkställdes av den skicklige generalstabschefen Helmuth von Moltke.

Den som vill läsa om kriget är i huvudsak hänvisad till danskspråkig litteratur. De politiska förvecklingarna reds ut i grunden i Rasmus Glentøjs bok Sønner af de Slagne 1864(2014). I en lite mindre skrift Den Dansk-tyske krig 1864(1991) utgiven av Tøjhusmuseet har Johs. Nielsen beskrivit kriget på ett kortfattat och övergripande sätt. De tre största slagen under kriget finns skildrade i Danmark i krigav Hans Christian Bjerg och Ole L. Frantzén.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Trots att själva landstigningen på Normandies stränder var över, var inte operation Overlord avslutat. Vägen till Paris och befrielsen av Frankrike var fortfarande kantad av en mycket kapabel tysk motståndare beordrad att slåss tills inget fanns kvar.

Det brohuvud som landstigningen hade inneburit var fortfarande känsligt för riktade motoffensiver, och inte heller hade striderna i vare sig Caen eller Saint-Lô varit framgångsrika.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om fortsättningen på Operation Overlord och befrielsen av Frankrike.

Efter landstigningen stod Montgomerys anfall mot Caen och stampade utan resultat och det skulle ta en månad innan staden föll. I slutändan var det de allierades luftherravälde som vann dagen, till kostnad av tusentals civila liv och en stad i ruiner. Samma sak gällde staden Saint-Lô som låg straxt västerut. Först i mitten av juli säkrades Saint-Lô. Caen och Saint-Lô var strategiskt viktiga städer för de allierade. Utan dem under kontroll, skulle de allierades brohuvud aldrig vara säkert.

När dessa positioner var tagna i slutet av juli och början av augusti, övergick de allierade till att försöka ringa in det kvarvarande tyska motståndet runt Falaise. Denna offensiv ledde till den i historieskrivningen mycket omtalade Falaise-fickan, i vilken runt 50 000 tyska soldater i armégrupp väst skulle bli infångade. Framgångsrikt kan tyckas, men i själva verket ledde oklara order och motsättningar inom den allierade befälskåren till att den största andelen av den tyska armén faktiskt undkom med stor del av sin utrustning i behåll. De som blev kvar i fickan har Hitler att tacka, som trots dåliga utsikter och utan tillgång till bränsle, beordrade sina generaler på marken att gå till motanfall djupare in i den ficka som de allierade hade skapat runt den tyska armén.

När armégrupp väst väl var utslagen och de centrala knutpunkterna var under kontroll i norra Frankrike, inleddes nästa del i landstigningen. Frågan var dock vilken riktning man skulle ta? Eisenhower tvekade länge om något krut skulle läggas på att befria Paris, eller om man istället skulle rikta den allierade offensiven direkt österut, gå mot floden Rhen, och låta den tyska garnisonen i Paris, ledd av Dietrich von Choltitz, svälta ut sig själv. Ingen önskade göra ett nytt Stalingrad av Paris, och de allierade var medvetna om att Hitler beordrat att Paris skulle läggas i ruiner om staden inte kunde hållas.

Politiken kom dock ifatt Eisenhower, och efter påtryckningar från General De Gaulle, samt insikten att det kunde vara farligt att ha ett tyskt hot mot de allierades flanker under den fortsatta offensiven, fattades beslutet att Paris skulle befrias. Vid det här laget var dock en av General De Gaulles närmsta män, LeClerc och den 2:a Franska pansardivisionen redan på väg. Frågan var bara hur den tyska garnisonen och von Choltitz skulle reagera, och vilken roll skulle den franska motståndsrörelsen spela i detta drama. Skulle Paris brinna?

Bild: Pariasare kantar Paris paradgata Champs Elysees för att Fria frankrikes stridsvagnar och General Leclercs 2:a pansardivision passerar genom Triumfbågen, efter att Paris befriades den 26 augusti 1944. Bland folkmassan kan ses banderoller till stöd för Charles de Gaulle. Foto: Jack Downey, U.S. Office of War Information, Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Landstigningen i Normandie 1944

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Det tog över 90 år att bygga färdigt Karlsborgs fästning, ett av sveriges största fortifikationsprojekt genom historien. Men bara några år efter att den färdigställdes var det dags att lägga ner den. Varför? Svaret kan härledas till förändringar i synen på hur krig ska bedrivas.

När fästningen äntligen blev klar hade den militära utvecklingen förändrats och den bärande principen bakom fästningen – centralförsvarsdoktrinen – hade blivit förlegad. Idag på militärhistoriepodden är temat försvarsdoktriner och vilken roll de har spelar i militärhistorien.

Som företeelse kan militära doktriner sägas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen självt. Så länge härskare har organiserat arméer för bedriva anfallskrig eller försvara sin egen mark så har det funnits ett behov av att på förhand arbeta enligt fastslagna principer. I doktriners namn har stater tömt sina kassor för att bygga fästningar, murar, experimentella sjöstridskrafter och megalomaniska skyddsrumsprojekt. Ibland har det varit lyckade tilltag men lika ofta har det visat sig vara bortkastade pengar, precis som Karlsborgs fästning.

Det är dock en öppen fråga vilken roll doktriner egentligen spelar för militärhistorien sett ur ett större historiskt perspektiv. I vissa fall är det oklart vad doktriner är över huvud taget, och om de ens finns? Ytterst handlar det om vad man anser styr den militära utvecklingen. Är de inte bara ett sätt att sätta en etikett på de rådande strukturella förutsättningarna? Detta är några av de frågor som Peter Bennesved och Martin Hårdstedt tar sig an i dagens avsnitt.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Attentatet mot Norsk Hydros anläggning i Vemork, väster om Oslo, 1943 är en av de mest legendariska specialoperationerna under andra världskriget. Syftet var att förstöra möjligheterna för de nazityska fysikerna i Berlin att producera en kärnreaktor, och i förlängningen en atombomb. För detta krävdes så kallat tungvatten, eller deuterium, ett ämne som behövdes för att kontrollera kärnklyvningsprocessen i en reaktor.

Den enda tungvattenanläggningen som Hitler hade kontroll över, var Norsk Hydros anläggning i Vemork. Därav hamnade anläggningen snart bland de allierades prioriterade mål.

I detta avsnittet av Militärhistoriepodden berättar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om dramat vid Vemork och varför vi minns det än idag.

Attentatet mot Norsk Hydro i Vemork genomfördes av norska frivilliga soldater under brittisk ledning och träning, och otroligt nog, helt utan blodspillan. Kommandosoldaterna, kända under namnet ”Kompani Linge”, lyckades obemärkt landsättas från England och ta sig över fjällvidderna på skidor, ta sig in i anläggningen obemärkt, spränga utrustningen i källaren och sedan fly därifrån utan att ett enda skott avlossades.

Dramat runt kompani Linge och deras försök att beröva tyskarna möjligheterna att utveckla atombomber är väldokumenterat och framstår i sig som en närmast otrolig bedrift. Händelserna i Vemork ska dock ses i kontext med något mycket större och i efterhand kan hela uppdraget delvis ifrågasättas. Kompani Linges attacker var ju förvisso lyckade, men för att lyckas med att producera en atombomb skulle det krävas mycket mer än bara deuterium, så hur stor roll spelade egentligen Kompani Linges aktioner mot tyska intressen?

Sedan 1930-talets mitt hade forskare på båda sidor av den europeiska konflikten försökt beforska och så småningom också försöka behärska kraften i kärnklyvningsprocessen. Men den tyska krigsmaktens sätt att bedriva forskning möjliggjorde knappast någon produktion av atombomber i långa loppet. Medan wehrmacht endast enrollerade en handfull fysiker och assistenter till försöken att producera en testreaktor, så beordrade President Roosevelt en enorm industriell satsning inom ramen för Manhattanprojektet, som sysselsatte mer än 100 000 människor. Den industriella och intellektuella kapaciteten i väst var helt enkelt mångdubbelt större.

I efterhand är det än idag inte säkert att de tyska forskarna, med Werner Heisenberg i spetsen, ens hade förstått hur en bomb skulle kunna produceras. Kanske var då en av 1900-talets mest spektakulära specialoperationer, också en av de mest onödiga?

Bild: Bilden är hämtad från Norska Nationalbibliotekets bildsamling. Noteringar till bilden var: Fotograf: Okänd Rjukanfossen, Vemork, Vestfjorddalen, Tinn, Telemark, Wikipedia, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

De kristna korstågen till det heliga landet under det elfte århundradet var en helt ny typ av krigföring med religiösa förtecken som inte tidigare existerat i Europa. De kristna korstågen är en av de mest mytomspunna tilldragelserna under medeltiden, och dess historia lockar fortfarande historiker, författare och filmmakare. Det är inte svårt att förstå varför.

Historien om korstågen börjar i ett splittrat Europa som under århundraden slitits isär av interna strider. Många historiker har fäst stor vikt vid hungersnöd och epidemier som härjade i Europa under decennierna innan det första korståget år 1095.

I avsnitt 36 av Militärhistoriepodden gräver Peter Bennesved och Martin Hårdstedt allt djupare i korstågens tidiga historia och frågar sig hur och varför de kom till, dramatiken under färden mot Jerusalem, men också vad det var som gjorde korsriddarna så framgångsrika?

Under medeltiden bredde fattigdom ut sig och skapade en underklass med människor som såg en möjlighet till ett nytt liv i det heliga landet. Samtidigt såg unga adelsmän utan arvsrätt en möjlighet att bli furstar över guds rike på jorden. Påven Urban II, korstågens ”förste rörare”, såg från sitt håll möjligheten att ena europa och stärka kristenhetens världsliga makt på bekostnad av ett splittrat mellanöstern.

I augusti 1096 gick den första officiella expeditionen mot österlandet. Exakt hur många som gick ner är omöjligt att säga, men tillsammans med icke stridande civila bör det ha handlat om runt 100 000 människor, varav ca en tiondel var regelrätta riddare. Det skulle ta fyra år innan massan nådde Jerusalem i juni 1099.

På vägen dit utspelade sig svåra strider och belägringar i Nicea och framförallt Antioch. Riddarna med sitt tunga kavaleri svepte genom de muslimska härerna mycket framgångsrikt i detta initiala skede. Men det handlade inte bara om teknisk överlägsenhet. Det handlade också om två helt olika kulturer, två helt olika sätt att strida. Först när muslimerna lärt sig hantera det västerländska taktikerna skulle korsriddarnas krigslycka vända.

För vidare läsning rekommenderar vi Thomas Asbridges böcker The Crusades: the war for the Holy Land (2010) och The first crusade: a new history(2005). Andrew Wheatcrofts De otrogna(2014), kan också ge spännande perspektiv på den längre konflikten mellan kristendomen och islam under medeltiden fram till idag.

Lyssna också på Nordiska korståg för tro och plundring samt De mytiska finska korstågen eller hur Finland blev Sverige.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 6 juni 1944 i gryningen stormade fem divisioner allierade soldater i land på fem landstigningsstränder i Normandie. Under natten hade tre luftlandsättningsdivisioner släppts för att hindra tyskarna från att få fram förstärkningar.

D-dagen och de kommande dagarna då brohuvudet konsoliderade var en anmärkningsvärd prestation – det erkände till och med Stalin. Trots att de allierade hade fullständigt luftherravälde och ett massivt understöd av tunga bestyckade örlogsfartyg kunde det ha slutat illa.

På Omaha-beach drabbades amerikanska styrkor av ett blodbad när de stridsvagnar som skulle understödja infanteriet inte kom iland. Dessutom mötte de en erfaren tysk infanteridivision som gjorde starkt motstånd. Ändå blev landstigningen en stor framgång och markerade början till slutet på tyskarnas ockupation av Västeuropa. Atlantvallen var bruten.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om landstigningen i Normandie. Operation Overlord som hela operationen kallades omgavs av stort hemlighetsmakeri. En sofistikerad mörkläggnings- och förvillelseoperation inleddes från allierad sida som omfattade allt från påhittade staber för armékårer som inte existerade till ryktesspridning och bombräder mot mål långt från Normandie.

Det totala övertaget i luften var avgörande. Tyskarna hade små möjligheter att spana från luften. Dessutom kunde de allierade avkoda och läsa den tyska radiotrafiken. Tyskarna visste att en landstigningsoperation var på gång men inte var det skulle ske.

På tysk sida var man inte överens om hur man skulle hantera hotet om en landstigning. Överbefälhavaren i väst Rundstedt förordade i enlighet med tysk doktrin att man skulle ha rörliga förstärkningar, företrädelsevis sex motoriserade pansardivisioner, ett stycke bakom Atlantvallen. När man visst var landstigningen skedde skulle dessa krossa det allierade brohuvudet. Rommel som var underställd arméchef hade en annan uppfattning. Han ansåg att det aldrig skulle gå att få fram förstärkningar eftersom de allierade hade luftherravälde. För honom var det avgörande att besegra de allierade på stränderna.

Det allierade bombflyget slog i stor utsträckning ut både landsvägsnätet och järnvägsnätet i Frankrike. Det som Rommel hade fruktat skedde. In i det sista trodde tyskarna att landstigningen skulle komma vid Calais, men när de förstod att det var Normandie som gällde var det för sent. Rommel var till råga på allt på permission och trots det tillfälliga amerikanska bakslaget på Omaha-beach tog de amerikanska, brittiska och kanadensiska trupperna i huvudsak sina anfallsmål och etablerade ett brohuvud. Men landstigningen var en sak. Att återerövra Frankrike en annan. Det gällde nu att snabbt bryta ut ur brohuvudet. De kommande veckorna avgjordes striden med början vid Caen där den 21:a tyska pansardivisionen stod beredd att möta de allierade. Det handlar nästa avsnitt om av Militärhistoriepoddens andra världskrigs-serie.

Bild: Amerikanska anfallstrupper i en LCVP-landningsfarkost närmar sig Omaha Beach, 6 juni 1944, Wikipeida, Public Domain.

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Någon gång mellan klockan fem och halv sex på eftermiddagen den 26 juni 1876 mötte 210 soldater ur US 7th Cavalry sitt öde på höjderna ovanför Little Big Horn River i nordöstra Montana. Ledda av sin legendariske chef generalen Custer stupade kavalleristerna i en strid mot en överlägsen mängd Cheyenne- och Sioux-krigare. Ytterligare 40 kavallerister stupade denna dag inför övermakten. Halva kavalleriregementet dog.

I den nymixade reprisen av avsnitt 35 av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved upp det mytomspunna slaget vid Little Big Horn eller som det också kallas Custer´s last stand eller slaget vid Greasy Grass. Som vanligt är det inte bara själva striden som avhandlas i avsnittet. Utgångspunkten är att lyfta fram en dramatisk och på många sätt tragiska del av den amerikanska historia som handlar om hur urbefolkningen och inte minst Siouxstammarna tvingades bort från sina jaktmarker.

Pressade av den vita befolkningens expansion västerut drevs Siouxstammarna in i ohållbar situation. Områden som garanterats invaderades av vita nybyggare gång på gång. 1868 fredades ett stort område i dagens South Dakota oh Wyoming, men bara inom några år kom nybyggare när det hade upptäckts guld i området kring Black Hills.

Ledda av sin karismatiske ledare Sitting Bull och krigare som Crazy Horse valde allt större grupper av framför allt Sioux och Cheyenne att leva nomadliv i området kring Big Horn Mountains. För att tvinga dessa grupper att återvända till reservaten sände amerikanska regeringen ut trupper. I juni nådde Custers kavalleriregemente fram till ett stort läger vid Little Big Horn river och han beslöt sig övermodigt för att anfalla direkt utan ytterligare understöd. Anfallet slutade i en katastrof. Men varför gick det så illa?

Striden vid Little Big Horn är ändå att betrakta som en väldigt liten del i ett större drama. I avsnittet diskuterar vi Siouxstammarnas krigföring och hur vi ska se på deras krigarkultur. Var den idylliskt eller våldsam? Och hur ska vi uppfatta den vita kolonisationen av Västern? I avsnittet ventilerar vi en del svåra moraliska frågor.

Vill du läsa mer finns åtminstone två böcker att vända sig till. Grundläggande är Peter Panzeris Little Big Horn 1876(1995)i Ospreys kampanjserie. En annan bok är Robert Marshall Utley The last days of Sioux Nation(1994).Utley har skrivit flera intressanta böcker om frågor som rör den amerikanska expansionen västerut och konfrontationen mellan vita och ursprungsbefolkningen.

Bild: Custers sista strid av Edgar Samuel Paxson (1852–1919) - Whitney Gallery of Western Art

Lyssna också på Samurajens unika historiska krigarkultur.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 19 augusti 1942 landsteg drygt 6 000 mestadels kanadensiska soldater vid den franska kuststaden Dieppe för att skaffa underrättelser och testa det tyska försvaret i Atlantvallen.

Räden blev en katastrof. Förlusten uppgick till mer än halva styrkan som sattes in. Inte mindre än 900 allierade soldater stupade. Vissa erfarenheter kunde de allierade ta med sig från räden – men var det värt förlusterna?

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden berättar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om Diepperäden i augusti 1942. Räden genomfördes av många skäl som i efterhand har diskuterats mycket. Våren och sommaren 1942 stod kriget och vägde. Tyskland var ännu framgångsrikt och de allierade, inte minst britterna, behövde en framgång. Stalin pressade sina västallierade hårt för att öppna en ny andra front i Västeuropa.

I detta läge beslutade britterna att med i huvudsak kanadensiska trupper göra en landstigning i Frankrike och tillfälligt ta den lilla hamnstaden Dieppe. Räden skulle testa det tyska försvaret och de brittiska metoderna för landstigning med understöd av en ny stridsvagnsmodell. Med i planerna fanns även att ta en radarstation och inhämta underrättelser om tysk radarteknik.

Räden igångsattes på allvar strax före klockan 5 på morgonen den 19 augusti. Huvudlandstigningen genomfördes mitt för hamnen i Dieppe. I öster och väster och i staden landsteg kommandotrupper för att tysta tyska artilleribatterier. Ingenting fungerade egentligen för de allierade. Understödet av flottan och flyget var för dåligt planerat och samordnat. Tyskarna var larmade och kunde från väl skyddade ställningar möta de kanadensiska soldaterna med mördande eldgivning. Stridsvagnarna kom knappt i land och de som kom upp på stranden blev kvar där oförmögna att nå staden. En radarstation togs, ett tyskt batteri tystades och en mindre del av den kanadensiska styrkan nådde nätt och jämnt sina anfallsmål. I det stora hela körde landstigningen fast på stranden.

Tyskarna kunde konstatera att de med relativ lätthet hade slagit tillbaka landstigningen. De allierade menade i efterhand att de dragit viktiga slutsatser som kom till användning vid den framgångsrika landstigningen i Normandie två år senare. Men detta har ifrågasatts av historikerna i efterhand. Hur som helst var priset fasansfullt högt. På de kanadensiska krigskyrkogårdarna vid Dieppe ligger ännu de som stupade.

Bild: Kanadensiska fångar leds bort genom Dieppe efter räden. Kredit: Library and Archives Canada / C-014171. Wikipedia, CC-BY-SA 3.0

Lyssna också på Operation Torch som förövning till landstigningen i Normandie.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Kriget om Falklandsöarna mellan Argentina och Storbritannien år 1982 var kriget som aldrig skulle ha utkämpats. Den negativa inrikespolitiska utvecklingen i militärdiktaturens Argentina samverkade med gamla anspråkskrav på Falklandsöarna – eller Malvinerna som de kallas på spanska.

Argentinarna besatte ögruppen med militär. Storbritannien under Margaret Thatchers ledning antog utmaningen och sände en expeditionsstyrka för att utkämpa britternas måhända sista kolonialkrig. Men var det värt insatsen?

Denna fråga och mycket mer diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved i denna nymixade repris av avsnitt 30 av Militärhistoriepodden.

Kriget på Falklandsöarna hade många drag som gör det unikt i flera avseenden. Argentinarnas närhet till krigsområdet gav dem en fördel. Dessutom var Argentina inte helt utan militär kapacitet. Både en relativt stor flotta och ett flygvapen att räkna med. Men att möta en motståndare med britternas kapacitet skulle visa sig vara katastrofalt. Det fanns redan på förhand en nivåskillnad i militär kompetens som argentinarna skulle ha tagit mer på allvar. Men kanske utgick de från att det aldrig skulle bli krig?

Storbritannien förde krig på andra sidan jordklotet med en expeditionsflotta som i mycket stor utsträckning måste klara sig själv. Logistiskt var insatsen anmärkningsvärd. Uppgiften att hålla den ganska stora argentinska flottan på behörigt avstånd och undvika förluster på grund av det argentinska flygvapnets anfall var svår. Trots teknisk överlägsenhet och utbildning var inte framgången given på förhand. Två brigader skulle landsättas och ta sig an uppgiften att besegra en numerärt större motståndare som både hade haft god tid till förberedelser och som dessutom hade tunga vapen att försvara sina ställningar på höjderna kring Port Stanley. Frågan är vad som egentligen avgjorde kriget?

Falklandskrigets slutstrider vid Goose Green och väster om Port Stanley blev infanteristrid med många brutala påminnelser om krigets nakna verklighet: att döda eller dödas. När det brittiska yrkesinfanteriet av marinkårssoldater, fallskärmsjägare och gardessoldater bröt in och brutalt rensade de argentinska ställningarna som hölls av i huvudsak illa ledda värnpliktiga kan det verka som att allt var givet på förhand. Men ingenting var självklart. Britterna kämpade med krigets friktioner vad gäller transporter, brist på understöd och vädret. Att numerärt underlägsna anfalla en fiende som har haft lång tid till förberedelser innebär förluster. Britterna förlorade i kriget 255 i döda och 775 skadades. Argentina miste 649 döda och 1 657 skadade.

Om du vill läsa mer kan vi rekommendera den brittiske journalisten och författaren Max Hastings och Simon Jenkins bok som finns på svenska Slaget om Falklandsöarna. I övrigt återfinns en rad titlar om kriget på engelska som tar upp i stort sätt alla aspekter av konflikten. Martin Middlebrook The Falklands Warär en som kan rekommenderas eller Duncan Andersson kortare The Falklands War 1982.

Bild: Den argentinska kryssaren ARA General Belgrano har svår slagsida efter att ha attackerats av en brittisk ubåt under Falklandskonflikten. Den sjönk senare. WIkipedia.

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

Den 3 juli 1866 drabbade närmare 500 000 man ur den preussiska armén samman med den österrikiska armén vid Köningsgrätz i nuvarande Tjeckien. Slaget var det största i Europa mellan Napoleonkrigen och första världskriget.

Den preussiska 7.infanteridivisionen och 1.gardesinfanteridivisionen anföll och i princip krossade fyra österrikiska kårer i skogarna kring Shiepwald och Chlum. Det österrikiska nederlaget ledde direkt till fred och innebar att Preussen kunde bilda ett Nordtyskt förbund och ta ett stort steg mot ett enat Tyskland under Preussen.

I detta avsnitt av Militärhistoriepodden samtalar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved om ett av den europeiska militärhistoriens mindre kända, men betydelsefulla krig.

1864 hade Danmark besegrats genom en gemensam preussisk-österrikisk krigsinsats. Motsättningar om hur de nya områden Slesvig och Holstein skulle styras tillsammans med den grundläggande konkurrensen mellan de båda maktcentrumen i Berlin och Wien utmynnade i en direkt konflikt 1866. De nordtyska staterna anslöt på den preussiska sidan och de sydtyska staterna gjorde gemensam sak med Österrike.

Den preussiska framgången berodde på den reformerade preussiska arméns slagkraft som ett resultat av skicklig ledning, taktiskt välövade trupper och nya beväpning. Den preussiska generalstabens chef Helmuth von Moltke hade, inspirerad av militärteoretikern Clausewitz teori om kriget, infört nya principer för hur krigföringen skulle ledas. Fyra preussiska arméer rörde sig snabbt med järnväg mot den österrikiska huvudarmén. Österrikarna var på papperet numerärt överlägsna, men tvingades avdela en armé för att försvara sig mot ett italienskt anfall från söder. Den mångkulturella österrikiska arméns olika avdelningar var visserligen att betrakta som en yrkesarmé, men hade mycket varierande stridsvärde. Vid Königgrätz koncentrerade preussarna tre arméer och fångade den österrikiska huvudarmén under den uppgivne och passive befälhavaren Benedek.

Preussarna hade underlägset artilleri, men ett nytt bakladdat tändnålsgevär som medgav en snabbare eldgivning än de äldre mynningsladdade österrikiska musköterna. De österrikiska kolonnanfallen i täta formeringar i rent napoleansk stil krossades av den intensiva preussiska eldgivningen. Trots att den österrikiska armén hann retirera i relativt god ordning valde kejsare Frans Josef att gå med på en fredsuppgörelse. Den preussiska rikskanslern Otto von Bismarck valde att så snabbt som möjligt få en fredsuppgörelse till stånd. Hans mål var inte att krossa eller förödmjuka Österrike och dess habsburgske kejsare. Han vill få fria händer att bilda ett nordtyskt förbund under ledning av Preussen. Nästa steg i enandet av Tyskland kom några år senare i samband med det Fransk-tyska kriget 1870-71.

Lyssna också på Dansk-tyska kriget år 1864 – en dansk katastrof samt Fransk-tyska kriget år 1870-71 – krig som politiskt medel.

Bild: Den preussiske kejsaren Wilhelm I, Bismarck och general Moltke observerar det största inringningsslaget i krigshistorien: Den 3 juli 1866 stod omkring 180 000 österrikare och 200 000 preussare mot varandra. Den preussiska arméns seger öppnade vägen för ett enande av imperiet under preussiskt ledarskap - utan Österrike. Av Georg Bleibtreu (1828–1892), Wikipedia, Public Domain.

Musik: KÖNIGGRÄTZER MARSCH av Grosses Blasorchester; G. Piefke, 1952, Internet Archive, Public Domain.

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I väst har samurajen blivit symbolen för en japansk krigarkultur som saknar en europeisk motsvarighet. ”Samuraj” betyder ”att tjäna men dess faktiska innebörd är mycket komplex. ”Samurajen” vittnar om en märklig sammanflätning av militärorganisation, kejsardömets traditioner och civil uppoffring som tog en helt unik vändning i Japan jämfört med resten av världen.

Från framväxten under 700-talet har samurajen haft en central position i japans utveckling och tillerkänts avgörande segrar mot t.ex. Kublai Khans invasionsförsök under 1200-talet. Frågan är om det ens går att prata om Samurajen som ett eget begrepp utanför Japans historia som helhet? Vem är samurajen egentligen?

I den nymixade reprisen av avsnitt 28 av Militärhistoriepodden tar historikern Martin Hårdstedt och idéhistorikern Peter Bennesved sig an berättelsen om den japanska krigaren, krigarkulturen, de avgörande händelserna och den mycket märkliga statsapparat som byggdes upp runt japansk Bushido – ”Krigarens väg”.

I avsnittet diskuteras jämförelser med den europeiska utvecklingen, den märkliga privatiseringen av statliga ämbeten, de avgörande vändningarna under mongolinvasionen samt de stora ledarna – Sengogku Jidai, Nobunaga och Hideyoshi - som under en turbulent tid lyckades ena Japan under den epok som vi i Europa brukar kalla medeltiden.

Även samurajkulturens sakta förfall under Tokugawa-eran tas upp och Meijirestoriationens återfunna samurajromantik. Vi möter också samurajens militärteknisk förutsättningarna, rustningarna och svärden som ofta får definiera samurajen, och så får Peter Bennesved göra ännu ett utlägg om bågens speciella utformning och förutsättningar.

För den som är intresserad av fortsatt läsning rekommenderas speciellt Stephen Turnbulls många olika verk på temat. En bra introduktion är bokenThe Samurai – A military history (1996, 2013). För den som vill ha mer hardcore-historia rekommenderas historiken vid University of Georgia, Karl F. Fridays bok Samurai, warfare and the state in early medieval Japan.

Bild: Samurajer med olika vapen, c. 1802-1814 av Racinet, Albert (1825-1893) - Gallica - Bibliothèque nationale de France

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

I september år 1066 avreste den normandiske hertigen och vikingaättlingen Vilhelm Bastarden, eller som han senare kom att kallas Vilhelm ”erövraren”, från den normandiska nordkusten i närheten av Calais. Hans fälttåg mot England skulle bli en av de mest mytomspunna historiska händelserna i Europas historia. Vilhelms trupper landsteg ett par kilometer väster om Hastings i sydöstra England, som också kom att bli platsen för det stora slaget.

Kungen av England hade nyligen dött och lämnat efter sig en komplicerad arvstvist. Vilhelm Bastarden sökte den engelska kronan, som han tyckte sig blivit lovad. Problemet var bara att på andra sidan kanalen fanns jarlen Harald Godwinsson, även han vikingaättling, och enligt honom själv också lovad den engelska kronan. Och inte nog med det, så var Harald Hårdråde, kung av Norge, också påväg mot England för att besätta tronen.

I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar Idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i Historia Martin Hårdstedt om de mytomspunna slagen vid Stamford bridge och vid Hastings.

Slaget vid Hastings år 1066 eller bara ”ten-sixtysix” som det ofta heter är antagligen ett av Europas mest kända militärhistoriska händelser. Även om själva slaget i sig är dramatiskt nog för att ha föranlett mängder av historiska studier och böcker, så är slagets kontext lika intressant.

Slaget sker mitt i ett skede i Europas historia där den kristna kyrkan har konsoliderat sin makt, och där kungadömen kämpar för att centralisera och kontrollera allt större områden. Ur ett nordeuropeiskt perspektiv är slaget på många sätt slutpunkten för vikingarnas herravälde över vattnet och i krigföringen, i och med att kavalleriet och bågskyttarna nu får allt större roll i kriget. Men det handlar också om vilket inflytande kungen ska ha över ett land, och hur de ska förhålla sig till sina jarlar och hertigar, men även till påven i Rom.

Harald Godwinssons förlust mot Vilhelm Bastarden måste också ses i kontext mot de tidigare konflikter som han hade att hantera. Redan innan Harald valdes till kung i England hade han genom intriger och regelrätta inbördeskrig kämpat för att kontrollera kronan genom den sittande kung Edward. Haralds främsta motståndare var hans egen bror Tostig som Harald avsatt som jarl av Northumbria. Tostig gick i exil och sökte stöd hos både den danske kungen Sweig och den norske kungen Harald Hårdråde för att störta sin bror från makten i England, samtidigt som Vilhelm Bastard förberedde sin invasion. Tostig fick med sig den norske kungen och bara någon vecka innan Harald Godwinsson skulle möta Vilhelm vid Hastings, hade han att hantera sin bror och norges krigarkonung Hårdråde som samlat sig strax norr om York, vid Stamford Bridge.

Ur den striden gick Harald segerviss, men vilka konsekvenser fick kampen mot Hårdråde för Godwinssons fortsatta konflikt med Vilhelm Bastarden? Mycket har spekulerats om Godwinssons tillstånd under dessa avgörande veckor i Englands historia. Gjorde han rätt, hur stor armé hade han med sig, och varför beslutade han att anfalla som han gjorde vid Hastings. Diskussionen om Godwinssons död vid Hastings säger också mycket om situationen i efterhand. Dog han verkligen av en pil i ögat som legenden säger, eller finns något annat bakom denna ofta återkommande berättelse?

Bild: Bayeux gobelängen - Scen 57: Kung Harolds död i slaget vid Hastings. Latin: HIC HAROLD REX INTERFECTUS EST (Här dödas kung Harold), Wikipedia, Public Domain.

Lyssna också på Vikingarnas invasion av England

Klippare: Emanuel Lehtonen

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.